Jag växte upp på Malmen, vid foten av Kattkulleberget och i skuggan av det gamla vattentornet. Det var en bra och spännande miljö för en livlig liten gosse med mycket energi och spring i benen. Det var bara fantasin som satte sina begränsningar för våra äventyr. Fantasi var ingen bristvara hos oss ungar, som tilläts att ta ut svängarna.
– Ute och lek, var våra mammors ständiga uppmaning.
Och tro det om ni vill – vi lydde! Vi var i princip ute jämt – i ur och skur. Vi släpptes ut på morgonen, ystra som kor på vårbete. Fångades in till lunch och släpptes ut för nya äventyr när falukorven och de stuvade morötterna var uppätna. När mörkret sänktes kring lokstallarna gick vi hem – ibland självmant utan att någon vuxen eller något äldre syskon kom och hämtade oss.
Det enda som förmörkade barndomen var egentligen bara fiskhandlare Mattsson. Varje vecka kom han med sin Volvo duett och parkerade utanför staketet på Sturegatan. Han tryckte på signalhornet och traktens alla hemmafruar kom rusande för att köpa strömming, flundror och torsk. Det var inte vad en blond lintott med en ostyrig virvel i luggen längtade efter till lunch och middag.
Lekmiljöerna var i princip lika många, med dagens mått mätt, som farliga. Jag tror dagens curlingföräldrar inte skulle sova en blund om nätterna om deras barn i späd ålder jumpade på isflaken i Baggens hamn; byggde kojor på ”timmerflogarna” utanför Wargöns fabriksport, lekte gömma bland lokstallarna på järnvägen eller bland vedtravarna eller kokshögarna i hamnen. Det var naturligtvis förbjudet. Jag minns inte hur många gånger vi blev bordkörda. Det var nog bara på ”Grönan” nedanför Kattkulleberget vi fick vara i fred och våra fotbollsmatcher spelades i en relativ trygghet.
Vid spelade fotboll och bandy på gatorna – oftast i Sturegatsbackens nedre del. Det gillade inte alla granntanter. De ringde polisen som kom och körde bort oss. När polisbilen var försvunnen var vi tillbaka i matchen... Det var bara den eländiga sandbilen som kunde stoppa oss på vintrarna – åtminstone för några minuter. Men vi hade lösningar på sådana problem också. Blixtsnabbt hem och hämta en piassavakvast så var matcharenan åter i fullt spelbart skick.
Järnvägen, Baggens hamn, ”Grönan” och Kattkulleberget var oemotståndliga utmaningar som skulle betvingas och besegras. ”Kattart” var nummer ett. Det var vårt vilda västern. I bergen var vi cowboy och indianer, sjörövare och bergsbestigare. Jag vet inte hur mycket blod jag förlorat på bergknallarna när man snubblat över stock och sten eller ramlat ner från sockeln på Vattentornet när man försökte gå runt. Eller när vi byggde fullständigt livsfarliga lådbilar...
Jag minns en gång i en nybyggd ranglig lådbil som hämtade fart längst upp på toppen av Smedjegatan för att förhoppningsvis få fart som skulle räcka ända ner till kajen... (Vi hade vakter på Stationsgatan kan jag lugna om någon till äventyrs funderar över vår säkerhet) så höll jag på att krocka med en riktig bil av plåt på Bangatan. Jag gjorde en tvär sväng, körde rakt in i trottoarkanten, flög framstupa över framvagnen med näsan före. Det rann mycket blod den dagen och många andra i Blodiga bergen vid gamla vattentornet.