Under uppväxten slog hon det ifrån sig. Hon ville vara som alla andra. Vara svensk.
- Jag förstod att jag såg annorlunda ut, redan som barn. När vi flyttade till Karlskrona från Stockholm blev det ännu mer påtagligt. Folk verkligen stirrade. Ibland sträckte de fram handen och bara rörde vid mig, vid huden eller håret, säger Maria Barlöv.
För de flesta barnfamiljer är hon ett bekant ansikte. Som programledare kliver hon in många svenska hem. Hon tycker att det känns bra att med sitt utseende och ursprung inspirera andra att ta plats i det svenska samhället. För hon är svensk.
- Jag hittades utanför ett bageri i Addis Abbeba, och lämnades till ett barnhem. Det är det enda jag vet om mitt ursprung och det är vad som står i mina papper, säger hon.
Men efter att Ludwig och dottern Adina föddes har det biologiska arvet blivit mer angeläget för henne. För första gången är hon själv genetisk släkt med någon - sina egna barn.
- Min son sa att han är mörk och att pappa vit, men inte lika vit som handduken. Och sedan visade jag att jag är mörk också, mörkare än han. Så visst börjar han bli medveten om detta, att människor ser olika ut, säger Maria Barlöv.
Själv har hon inte åkt till Etiopien, även om det har förts på tal av hennes föräldrar. Hennes tanke är att åka dit tillsammans med pojkvännen Stefan först. Hon vill dela upplevelsen.
- Att besöka barnhemmet kommer säkert att väcka känslor, kanske möter jag personal som arbetade då jag var där till exempel. Därför är det bra att jag och Stefan åker först. Senare, när barnen är äldre, kan vi åka allihop.
Hon ser utseendemässiga likheter mellan sig själv och barnen. Men hon tycker att det är lättare att se likheterna de har med sin pappa.
Samtidigt som det biologiska arvet finns där, är också arvet efter Marias mamma och pappa viktigt.
- Jag tycker inte att det biologiska arvet är det viktigaste, alltså blodsbanden. Det finns andra sätt att höra ihop med varandra. Jag är lik min mamma på många sätt, vi har likadana gester och kan röra oss på samma vis. Dessutom är mina föräldrar barnens mormor och morfar.
Av egen erfarenhet vet hon att det är viktigt att barn vissa åldrar få vara precis som alla andra. Därför tycker hon att de inblandade vuxna, föräldrar och personal inom förskolan och lärare, ska prata om det adopterade barnets ursprung först ifall det uppstår frågor. Varje barn är olikt, liksom varje adopterad persons historia.
Maria Barlöv kan tröttna på frågan varifrån hon kommer när hon träffar nya människor.
- Jag kommer från Sverige, men låg i en annan mammas mage i Etiopien innan jag kom hit. Det kan räcka för ett litet barn i början. Sedan tar man det i den takt som passar.
Manu Seppänen Sterky/TT Spektra
feature@ttspektra.se
Fakta/Adoption
Adoptioner av utländska barn till Sverige började på 1950-talet. Mellan åren 1969 och 2007 hade 48 094 barn adopterats till Sverige och cirka hälften av dem är nu vuxna. Varje år adopteras ytterligare omkring 1 000 barn från utlandet av familjer i Sverige. Barnen kommer från ett 25-tal länder. Flest barn kom 1985 (1 560 barn). År 2007 kom det 800. Flertalet av barnen på senare år kommer från Kina, följt av Etiopien och Columbia. Antalet flickor är också något högre än antalet pojkar, och de flesta barnen är upp till 3 år då de anländer till Sverige. Adoptivföräldrarnas medelålder ligger konstant mellan omkring 38 - 42 år. På Myndigheten för internationella adoptionsfrågor finns mer information. www.mia.eu. (TT Spektra)