Boken som väckte intresset för andra länder

- Boken som Astrid Lindgren skrivit heter "Eva möter Noriko-San". Jag fick den när jag bara var tre år i julklapp av min moster. Den handlar om en flicka som heter Eva, som jag förståss identifierade mig med. Hennes mamma läser en bok för henne om en flicka som bor i Japan. Eva reser sedan i fantasin till Japan och träffar Noriko-San. - Det är underbara bilder i boken, tagna av Anna Riwkin-Brick, som visar hur ett barn i Japan har det. Jag är säker på att den påverkat mitt intresse för människor från andra länder och kulturer. Berättelserna som jag fick höra i söndagskolan om barn i fattiga länder har nog också gjort sitt. Inte minst sparbössan med en svart pojke som satt på locket och bockade när man släppte ner en peng, lever starkt i mitt minne. Med ett sådant intresse kan man tro att Eva har varit mycket ute och rest runt om i världen, men så är inte fallet. Hon hade fram till dryga 40 år bara varit på några korta resor med ungdomskören. Först 1996 åkte hon på sin första resa med flyg. Resmålet var inte något skönt semesterparadis, utan ett slitet och fattigt Kosova i före detta Jugoslavien. - Resorna dit, som har blivit flera under åren, har nog varit mitt livs största äventyr. Det är här min Kosovabok kommer in. - Jag köpte en fin röd bok, som faktiskt har japanska motiv på pärmen, som blev både en dagbok och en bok där alla jag mötte fick skriva sina namn. Där finns alla från presidenten Rugova till mannen som sålde hamburgare i gatuköket. Barnen som inte kunde skriva ritade ofta teckningar i stället. Den boken betyder mycket mer än ett fotoalbum för mig. När Eva sätter sig och bläddrar i boken dyker många namn upp som väcker minnen. En del lärde hon känna bara flyktigt under ett kort besök, medan andra fått återbesök vid varje resa. - Starkaste minnen har jag från besöken hos den familj som en gång bodde här i Västervik och som utvisades tillbaka till Kosova, där de allt sedan dess har levt under svåra förhållanden. Med hjälp av min församling och kollekter i Hallingeberg och Blackstad har vi kunnat hjälpa flickan i familjen så hon nu kan studera vid universitet, och det känns jättebra. Den familjen var början på ett engagemang för flyktingar som sedan hållit i sig genom åren, och som pågår ännu. Det engagemanget passar bra in på det uppdrag som Eva har som diakon. Beviset på tjänsten är hängsmycket som hon bär runt halsen. Det består av en ring med ett kors som pryds av en duva som bär en olivkvist i näbben. Ringen står för världsvid gemenskap, korset för Guds kärlek och duvan för hoppet. - Att jag inte fått resa till Japan, som jag drömde om som liten, har jag nog kompenserat genom kontakten med människor från alla olika länder som jag möter i mitt arbete här i kyrkan. Om man låter världen flytta in här så behöver jag ju inte resa runt i välden så mycket.

Boken som väckte intresset för andra länder

En ganska okänd bok av Astrid Lindgren, en Kosovabok och smycket som hon bär som tecken på att hon är diakon är de tre saker som Eva Byström har valt ut som det som betytt och betyder mycket i hennes liv.