Byter päls mot musik

Kunder från hela norra Europa åkte under pälsens storhetstid till PälsBruno i Tranås för att köpa moderiktiga och lyxiga vinterkläder. Som mest sysselsatte Bruno Bengtsson mer än 200 personer. Men det var i liten skala han började, för 44 år sedan i en källarlokal som han hyrde för 50 kronor i månaden.
- Det var en man som frågade mig om jag ville börja tillverka rattmuffar för 33 öre styck, berättar Bruno.
Eftersom han redan då hade sinne för affärer var det inget svårt val. Bruno hade för tillfället 800 kronor och för dem köpte han en symaskin för 500 kronor, två lysrörsarmaturer och virke till en arbetsbänk.
- Det tog ungefär 200 synålar innan jag kunde sy ordentligt.

När Bruno hade sytt ihop skinnen, som skulle vara 1,15 meter långa och sex centimeter breda, körde han dem till en bilindustri Aneby, som satte gummiband på dem för att de skulle sitta kvar på ratten. Källarlokalen var för liten för att kunna lagra alla rattmuffar i, så det blev många resor till Aneby, som låg ett par mil bort. Till slut tröttnade verkmästaren på bilindustrin på Brunos täta leveranser.
- En dag när jag kom med bil och släp fullastad sa han: " Är du här nu igen? Var fan ska vi göra av alla rattmuffar? Du kunde väl komma hit med ena änden så kunde vi hala in dem". Och jag hade tillverkat ungefär 100 000 rattmuffar, alltså 11,5 mil, så det hade ju räckt.
Bruno skulle hinna tillverka lika många till innan försäljningen dog över en natt. I det populära radioprogrammet "Bilradion" sa någon att rattmuffar var livsfarliga, men då hade Bruno redan styrt över produktionen på tillverkning av bilpläder, så han drabbades inte så hårt.

Samtidigt som Bruno tillverkade bilplädar köpte han in pälsfårskinn och lärde sig en del om pälstillverkning. Därefter köpte han in skinn och lät sy upp pälsar av dem hos löntillverkare med egna företag och anställda. Pengarna han tjänade sparade han för att kontant kunna köpa Sveriges äldsta pälsföretag i Tranås, med 40 anställda. För 30 år sedan tog han över företaget och efter några år blev det Skandinaviens lönsammaste i pälsbranschen.
- Det gick fort som tusan och roligt var det, säger Bruno.
Det var då för 30 år sedan som pälsindustrin i Sverige hade sin guldålder. Folk från hela Skandinavien reste till PälsBruno i Tranås för att handla. Genom åren har Bruno sålt pälsar för många hundratals miljoner kronor.
Sedan vände trenden och de sista åren sjönk omsättningen till fem procent jämfört med guldåren. Förra veckan stängde den sista av Brunos pälsbutiker, i Tranås.
- Av de stora företagen i Skandinavien som sålde päls var jag sist att lägga ner. Jag är inte så snabb, men jag är väldigt uthållig.

Han tror att anledningarna till att branschen dog ut var flera.
- Modet naturligtvis och all den antipropaganda som har varit. När det stod veganer utanför varenda pälsbutik i hela Sverige, med plakat och färg som de kastade på kunderna, då var det inte roligt. Särskilt inte när man hade ett par hundra anställda.
- Det är ledsamt att de mycket aktivt medverkade till att förstöra en hel bransch. Vi i Sverige hade som enda land avtal med Världsnaturfonden, att inte tillverka pälsar av utrotningshotade djur.

Men det är inget som Bruno hänger läpp för i dag. På gården på Hornslandet utanför Västervik, som han flyttade till för 25 år sedan, har han flera projekt på gång.

Så du ska inte bli pensionär?
- Det ska jag väl någon gång, men sluta helt vill jag inte. Jag har lite fastigheter i Västervik och Tranås och så driver jag ett stuteri.
Samtidigt håller han på med hemliga uppfinningar som han inte vill avslöja några detaljer om.
- Jag har ett patent och håller på att realisera ett annat. Det är inga världssensationer, men jag kan inte låta bli att undersöka saker som anses vara omöjliga.

Vägen till framgång förklarar han med att han omgett sig med kunniga medarbetare.
- Man måste ha koll på totalen, men man måste inte kunna alla detaljer. Mycket handlar om sunt förnuft och inget annat.
En stor portion envishet och en tro på sina egna idéer har nog bidragit minst lika mycket. Vem skulle annars blanda en karriär i pälsbranschen och ett stuteri med fastighetsaffärer med ett lettiskt fiskfryshus och sågverk? Bruno själv har författat ett ordstäv som beskriver hans syn på arbete.
- Av någonting blir någonting, av ingenting blir ingenting. Jag tror i alla fall att jag har hittat på det själv, men det är inte det viktiga. Det är att jag har vågat spänna en båge med risk för att höra strängen brista.

Den tid han nu kommer att få över vill han gärna ägna åt sitt stora sång- och musikintresse, främst opera. En musikstil som tilltalade honom redan som tonåring. När andra ungar lyssnade på Tommy Steel och Elvis köpte Bruno sina första skivor med Benjamino Gigli och Jussi Björling.
- Jag var bonnig och ansågs bland mina kompisar vara helt ute.
Jussi Björling är fortfarande en stor favorit, men han spelas inte särskilt ofta hemma hos Bruno.
- Jag lyssnar nästan aldrig på honom, jag sparar honom till högtidsstunder.

Han skulle vilja att fler gav operan en chans.
- Alla borde gå och lyssna och inte ha så förutfattade meningar.
Enligt honom är musik inte något man har på lite svagt i bakgrunden.
- Musik ska man lyssna på ordentligt. Det ska vara så högt och starkt att det tränger genom hela kroppen och långt in i benmärgen.
För att illustrera startar han sin jukebox som är fulladdad med tenorer. Ut strömmar, nej dånar, "O sole mio" med Enrico Caruso. I sista refrängen tar Bruno själv ton och det är verkligen ingen bakgrundsmusik som han bjuder VT:s reportageteam på. En sann soloartist i alla lägen, precis som i karriären.