De träffades redan 1947. Ena var 15 år och Holger 16. Hon bodde i ett hus med fem lägenheter som tillhörde Blankaholms gård, och det var till just det huset som Holger flyttade.
– Det var något visst med honom, minns Ena.
Ingen av dem kan säga exakt vad det var de föll för hos den andra, utom kanske utseendet då.
– Jag tyckte väl att han var snygg, säger Ena.
– Hon var söt, säger Holger.
Fast i början umgicks de mest ihop med andra barn och ungdomar och var ute och lekte. Holger gjorde lumpen i flottan och kom hem efter ett år.
– Sedan tog det sig, säger Ena med ett leende.
Hon blev med barn innan hon fyllt 20 och Holger hade inte fyllt 21, så de fick ”skriva till kungs” för att få tillstånd att gifta sig. På den tiden ansågs det att man skulle gifta sig om kvinnan blev gravid.
Den 16 augusti 1952 stod bröllopet, bara några månader efter förlovningen. Och nu har de firat diamantbröllop efter 60 år som gifta.
Hur håller man ihop så länge?
– Man ska inte låta solen gå ner över sin vrede, säger Holger.
– Alla har ju inte samma åsikter, men man måste jämka, säger Ena.
Förr hade de båda ett hetsigare temperament och blev lättare ilskna. Med åren har de blivit lugnare.
Fast Ena tycker inte att det gör så mycket om man blir osams någon gång emellanåt.
– Det gör inget om man träter någon gång ibland. Det är bara bra.
En förutsättning är förstås att man blir sams igen. Då kan det till och med bli bättre efteråt.
Att ta hänsyn till varandra, och prata med varandra, tycker de är viktigt.
– Man måste ju resonera igenom saker och ting ordentligt, säger Holger.
Han betonar att man också måste få ha sina egna intressen, utan att det blir kollision. Själv har han ägnat många timmar åt jakt och fiske.
– Jag har lite över 500 rådjur på mitt samvete och ett 50-tal älgar.
Allt finns noggrant nedtecknat på maskin.
Men gemensamma intressen kan också svetsa samman ett par. Ena berättar att de under ganska många år var ute och dansade ihop; gammeldans, tango och squaredance. Hon dansade mycket själv när hon var yngre.
Genom dansen fick de goda vänner, samtidigt som de fick komma ut och se sig omkring, när de åkte till olika platser för att dansa.
Ett annat gemensamt intresse har varit musiken. Både Holger och Ena gillar att lyssna på storband.
Ena spelade dragspel som ung, och Holger var med Blankaholms musikkår, där han spelade tenorbasun i många år.
Holger är född i Ukna, men kom till Blankaholm som treåring. Pappan var statare på Bredglo gård.
Som 14-åring började Holger jobba i brädgården på sågen som ”knubbpojke” och plockade knubb, alltså träbitar.
När sågen brann 1945 jobbade han ett år i Ankarsrum, innan han återvände till Blankaholm och jobbade kvar tills sågen stängde 1979. De var 175 anställda på sågverket vid nedläggningen.
Som Ena minns det var det den största sågen i södra Sverige, tack vare hamnen. Blankaholm sjöd av liv och rörelse på den tiden.
Holger gick från att vara sågbas i Blankaholm till förman på olika avdelningar inom bruket i Gunnebo.
Ena jobbade en period på Konsum, på kontoret, innan hon blev hemmafru under barnens uppväxt.
Sedan arbetade hon som biträde på sjukhuset. Som 53-åring satte hon sig på skolbänken igen och läste till undersköterska, och som det jobbade hon fram till pensionen. Mest på intensiven, de sista åren natt.
Men hon har även jobbat på andra avdelningar på sjukhuset.
Att skola om sig och börja studera mitt i livet tyckte hon bara var roligt. Det var inga problem, trots att hon bara hade läst sju år i folkskola innan.
Ingrid Johansson-Hjortvid
ingrid.johansson-hjortvid@vt.se • 0490-66622
De träffades redan 1947. Ena var 15 år och Holger 16. Hon bodde i ett hus med fem lägenheter som tillhörde Blankaholms gård, och det var till just det huset som Holger flyttade.
– Det var något visst med honom, minns Ena.
Ingen av dem kan säga exakt vad det var de föll för hos den andra, utom kanske utseendet då.
– Jag tyckte väl att han var snygg, säger Ena.
– Hon var söt, säger Holger.
Fast i början umgicks de mest ihop med andra barn och ungdomar och var ute och lekte. Holger gjorde lumpen i flottan och kom hem efter ett år.
– Sedan tog det sig, säger Ena med ett leende.
Hon blev med barn innan hon fyllt 20 och Holger hade inte fyllt 21, så de fick ”skriva till kungs” för att få tillstånd att gifta sig. På den tiden ansågs det att man skulle gifta sig om kvinnan blev gravid.
Den 16 augusti 1952 stod bröllopet, bara några månader efter förlovningen. Och nu har de firat diamantbröllop efter 60 år som gifta.
Hur håller man ihop så länge?
– Man ska inte låta solen gå ner över sin vrede, säger Holger.
– Alla har ju inte samma åsikter, men man måste jämka, säger Ena.
Förr hade de båda ett hetsigare temperament och blev lättare ilskna. Med åren har de blivit lugnare.
Fast Ena tycker inte att det gör så mycket om man blir osams någon gång emellanåt.
– Det gör inget om man träter någon gång ibland. Det är bara bra.
En förutsättning är förstås att man blir sams igen. Då kan det till och med bli bättre efteråt.
Att ta hänsyn till varandra, och prata med varandra, tycker de är viktigt.
– Man måste ju resonera igenom saker och ting ordentligt, säger Holger.
Han betonar att man också måste få ha sina egna intressen, utan att det blir kollision. Själv har han ägnat många timmar åt jakt och fiske.
– Jag har lite över 500 rådjur på mitt samvete och ett 50-tal älgar.
Allt finns noggrant nedtecknat på maskin.
Men gemensamma intressen kan också svetsa samman ett par. Ena berättar att de under ganska många år var ute och dansade ihop; gammeldans, tango och squaredance. Hon dansade mycket själv när hon var yngre.
Genom dansen fick de goda vänner, samtidigt som de fick komma ut och se sig omkring, när de åkte till olika platser för att dansa.
Ett annat gemensamt intresse har varit musiken. Både Holger och Ena gillar att lyssna på storband.
Ena spelade dragspel som ung, och Holger var med Blankaholms musikkår, där han spelade tenorbasun i många år.
Holger är född i Ukna, men kom till Blankaholm som treåring. Pappan var statare på Bredglo gård.
Som 14-åring började Holger jobba i brädgården på sågen som ”knubbpojke” och plockade knubb, alltså träbitar.
När sågen brann 1945 jobbade han ett år i Ankarsrum, innan han återvände till Blankaholm och jobbade kvar tills sågen stängde 1979. De var 175 anställda på sågverket vid nedläggningen.
Som Ena minns det var det den största sågen i södra Sverige, tack vare hamnen. Blankaholm sjöd av liv och rörelse på den tiden.
Holger gick från att vara sågbas i Blankaholm till förman på olika avdelningar inom bruket i Gunnebo.
Ena jobbade en period på Konsum, på kontoret, innan hon blev hemmafru under barnens uppväxt.
Sedan arbetade hon som biträde på sjukhuset. Som 53-åring satte hon sig på skolbänken igen och läste till undersköterska, och som det jobbade hon fram till pensionen. Mest på intensiven, de sista åren natt.
Men hon har även jobbat på andra avdelningar på sjukhuset.
Att skola om sig och börja studera mitt i livet tyckte hon bara var roligt. Det var inga problem, trots att hon bara hade läst sju år i folkskola innan.
