Det är en pigg och mycket sympatisk dam som tar emot mig, hon tar sig runt i lägenheten med hjälp av en rollator.
- Vi kan väl sitta i köket, säger hon och visar in mig i det ljusa köket där dottern Märta väntar med kaffe och kakor.
Dottern Märta är ett stort stöd för Carin som har nedsatt hörsel och problem med balansen.
- Det är en trygghet att hon har flyttat tillbaka hit till Västervik, konstaterar Carin.
- Jag är så tacksam för hennes hjälp. Åldern tar ju trots allt ut sin rätt.
En annan trygghet är hemtjänsten som kommer flera gånger om dygnet.
- Flickorna och pojkarna i hemtjänsten är helt fantastiska, jag får all hjälp jag behöver. De kommer en gång på natten också för att titta till mig. Jag tror de kollar så att jag verkligen lever, säger hon och ler.
- Jag har det så bra och klarar av att bo själv tack vare hemtjänsten, Märta och ett barnbarn som också bor i Västervik. Det kan bli lite ensamt och långtråkigt ibland, men jag läser mycket.
- Vi har just lärt oss att Vapengränd har bokutlämning, så där har vi varit och lånat böcker, inflikar Märta.
Carin Anderson kommer från början från Ångermanland, när maken Sven fick jobb som faktor vid Skogsägarna gick flyttlasset till Västervik 1949.
Innan giftermålet med Sven Anderson 1940 hade Carin arbetat som fotograf. Efter några år som hemmafru fick hon jobb som affärsbiträde på Textilcentrum vid klockan i Johannesdal.
- Det var roliga år. Jag minns att vi hade Stockholmskunder som väntade med att handla tills de kom till oss.
Efter det var Carin elevassistent på särskolan på Karstorp, där var hon kvar fram till pensioneringen.
- Det var också roligt, men jobbigt. Dagen började med att vi åkte och hämtade barnen inte bara i centralorten utan även i orterna utanför Västervik.
- Någon rast hade jag inte, jag var med både på lektioner och på rasterna.
- Flera av mina gamla elever har jag fortfarande kontakt med, de ringer, skriver och kommer och hälsar på. Det är så roligt, ler Carin.
Ett av Carins stora intressen har varit porslinsmålning, det finns gott om tavlor och tallrikar i lägenhet som bevis. Fotograferandet fortsatte hon med, nu på hobbynivå.
- Ett tag hade jag pippi på att fotografera träd, säger Carin och ler åt minnet.
Carin Anderson var också i sin ungdom elitgymnast.
-Ja, jag var bland annat med på Stockholmsutställningen 1930 och "sprattlade". Det var roligt då, men jag betalar priset nu i form av en dålig rygg.
- Men jag klagar inte, säger Carin