I dag kan det kanske vara svårt att orientera sig på bilden för den som inte har nått Leifs aktningsvärda ålder. 1920-talet var en tid när Västerviks industrier gick upp och ner. Goda tider varvades av sämre, skutor kom och gick över Skeppsbrofjärden för att lasta och lossa vid kajerna, som vi kan se på bilden.
Leif Andersson fyllde nyligen 70. Hans minnen är ju inte från bildens uppkomst, snarare från sent 40- och 50-tal. Han har i alla fall en del intressanta upplysningar, som vi vill delge den lokalhistoriskt intresserade läsekretsen.
Men vi börjar några år innan Leif Andersson växte upp i Hagaholm; med fotboll på Lyckan nedanför Kullen, metning och ishockeyspel på Skeppbrofjärdens vatten och is.
Om vi börjar med den stora byggnaden i bildens nederkant, som man bara ser taket på, kan vi berätta att där startade AB Westerviks Glasbruk av Axel Fagerholm i slutet av 1890-talet. Verksamheten blev aldrig någon riktigt bra affär, trots att det var öl, vin och spritbuteljer som blåstes. Fagerholm försökte sälja utan att lyckas. 1919 gav han upp, driften ställdes in. Fagerholm hade då gjort en överenskommelse med Glasbruksringen om att stoppa all produktion och för det fick han betalat i flera år av Ringen...
Ett 40-tal personer blev utan jobb och Fagerholm stod inte överst på Västerviks arbetares tio-i-topp lista över populära arbetsgivare! I slutet av 1960-talet jobbade Leif Andersson själv i byggnaden. Men då var den gamla glashyttan bygglager för Bruuns.
Norrut, där den stora skorstenen reser sig mot skyn, låg Tannin och ännu längre norrut kan man skymta både Stebelverken och Kasern. Kasern var ett så kallat "barnrikehus", som låg snett nedanför lokstallarna.
Tannin startades 1905 på Strömsholmen under namnet Svenska Garfämnesfabriken. 1907 byggdes fabriken vi ser på bilden. 1909 döptes företaget om till AB Tannin. Mannen bakom verket var en av stans främsta industriidkare, bergsingenjören Erik W Tillberg. Fabriken framställde extrakt som användes inom läderindustrin. Det var ett tufft jobb på många vis. Men värst var nog stanken från extrakt och senare från furfurol, som bet sig fast i kropp och kläder.
Norr om Glasbruksvillorna, som skymtar i vänsterkant där vägen svänger ut mot Lucerna, i korsningen mellan Södra Varvsgatan och Hagaholmsgatan, var det gått om affärer i Leifs barndom. Edvin Nilsson hade två, en mjölkbutik på den östra sidan och en speceributik på den andra, strax söder om den låg Bergs charkuterier. De båda slogs senare samman, som den minnesgode läsaren kan erinra sig och blev Berg-Edvins i Johannesdal. Lite längre norrut längs Varvsgatan fanns Roos bageri.
På andra sidan vägen, upp mot Hagaholm, låg Hultgrens borstbinderi.
- Hultgren var blind, minns Leif Andersson.
Fjärden var en av Leifs barndoms lekplatser. På vintrarna skrapade man isen och spelade ishockey. På sommaren låg man på bryggorna och metade fisk.
- Vi "känd meta". Det vill säga att vi bara hade en lina, krok och mask, ingen "kvape", som visade när det nappade, berättar Leif Andersson
Fotnot: Kvape är samma sak som flöte - men på västervikska!