Dödsfall
Åkes barndom präglades av första världskrigets fattigdom i brödköernas Västervik. När Åke fyllt sju räckte pappans pengar till en liten uthuslänga med ett boningsrum på 12 kvadrat. Trångt, men eget. Lekkamrater kunde komma när de ville och Åke upplevde en frihetskänsla som han aldrig glömde. Fram till sin sista dag byggde han för sin egen familj. Hans hus och stugor i Stockholm och på Öland stod alltid öppna, alla var välkomna, precis som en gång i uthuset på Norrbackagatan 26 i Västervik.
Åkes farfar var statare och analfabet till vuxen ålder. Pappa stenhuggaren var inte mycket för böcker. Men Åke läste allt han kom över. Överläraren rekommenderade läroverket. Föräldrarna sa ja. Åke vägrade. Hans ideal var hederligt kroppsarbete. Högst satte han stenhuggarna.
Strax efter sin 14-årsdag började han jobba som stenhuggare. Det var öppna skjul, snön yrde in på vintern. Åke knöt jutesäckar över skorna, när säckarna frusit gav de lite värme. Stenhuggarna sjöng i takt med hammarslagen, sångerna bar Åke med sig hela sitt liv.
Nykterhetsrörelsen blev hans skola, och han var medlem i logen i Västervik till sin sista dag. Föreningsritualerna lockade, men ännu mer biblioteket. Kommunistiska Folkets Dagblad väckte Åkes politiska intresse, men han valde socialdemokraterna. Som SSU-ordförande och cyklande agitator i Tjustbygden stred han mot både kommunister och borgare.
Åke började skriva för Östra Smålands redaktion i Västervik. Folkhögskola och Hermods ledde till studier i Uppsala. Partiet lockade med en tänkbar framtid som riksdagsman, men Åke valde journalistiken. Via A-pressen och Morgontidningen kom han till partikansliet där han startade partiets interna tidning "Aktuellt i Politiken". En tid utgjorde han socialdemokraternas hela informationsavdelning.
Tage Erlander erbjöd jobb på statsrådsberedningen. Åke föredrog socialdepartementet där han var med om att bygga upp centrala delar av det svenska välfärdssystemet, från 4-årskontroller till handikappstöd. Långt efter pensionen fortsatte han som ordförande och tidningsredaktör i Epilepsiförbundet.
Som pragmatisk gråsosse såg han på folkhemsbygget med en viss kritisk distans. Det han kände odelad stolthet över var husen han byggt och stenar han huggit. Själv räknade han sig till mittenskiktet bland stenhuggarna, för honom gott nog. En gravsten han aldrig glömde var den han högg och skänkte till kamraten Sture Larsson från Västervik, skjuten i Ådalen 1931.
Åke hade en grundmurad trygghet. I tidiga tonåren fick han veta att han var adopterad. Det störde honom inte alls. När hans biologiska mamma återvände från emigrationen i USA, gammal och svårt sjuk, tog han utan att tveka ansvaret för hennes vård.
Han var en ovanligt modern man som tog sin del av hushållsarbetet och stöttade hustrun Karin i hennes lärarkarriär. De fick ett rikt liv tillsammans, med Öland som centrum. När Karin försvann in i demens visade Åke ännu mer sin ömhet för livskamraten.
Han slutade sitt liv mitt i steget, efter en dag i full aktivitet med hustru, barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
- Gå hem ni, jag tar hand om disken, var hans avskedsord.
Så jobbar vi med nyheter