Andersson är imponerad. Med borr, hammare, mejsel och kniv ska hans patient bli fri från sin schizofreni.
Några år tidigare på 40-talet hade man använt mejseln genom att sticka in den i högra ögats övre del tills den stack in nio centimeter in i hjärnan. Där skulle den röras fram och tillbaka. Nu skulle de använda en elkniv istället för att skära av nervbanorna från pannloben till de djupare liggande regionerna i hjärnan.
- När han kom tillbaka till oss på avdelningen var hela hans liv släckt. Han hade ingen gnista kvar och var totalt personlighetsförändrad. Senare skulle vi förstå att det varken var fråga om bot eller lindring. Patienter som lobotomerades berövades istället möjligheten att självläka eller att bli behandlad med nya antipsykotiska läkemedel.
Det har gått 100 år sedan Sankta Gertruds sjukhus, eller Västerviks hospital som det hette då, tog emot sin första patient. Psykiatriska museet har jubileumsdag.
Det är som en bilkrasch. Det är obehagligt, men du kan inte titta bort. Det är så de flesta besökarna känner. De är 480 personer. De flesta fastnar vid den nya utställningen om lobotomin.
1953 började Andersson som vårdare. Under åren 1949-1955 lobotomerades 90 personer från Sankta Gertruds sjukhus.
- Vi trodde det skulle komma 50 intresserade. Så det här är jättekul. Folk är lite rädda, men vill titta ändå. Förr på 50-talet kom folk och tittade in genom stängslen här. De såg det hela som ett dårhus. Som ett nöje. Så vidrigt var det, säger Andersson och tittar på bilderna.
Han fortsätter:
- Jag tycker så synd om de här stackarna. Lobotomeringen har kallats ett av de värsta brotten i vårdhistorien.
Han blir rörd.
- Det är helt otroligt att det kunde vara så grymt.
Kan du skämmas över att du jobbade här när detta hände?
- Jag vet inte vad jag skulle göra. Jag hade ingen talan. Det är så tragiskt bara att de inte visste att det inte fanns en återvändo.
Vad vill du visa med den här utställningen?
- Jag är en av de sista som var med och såg detta. Jag var 18 år när det hände. Detta försvinner med oss. Det är viktigt att berätta.
Vad hoppas du att folk ska tänka när de ser bilderna och texten om lobotomin?
- Om vi går 50 år framåt och tittar tillbaka på den psykvård vi har idag. Ser vi en human vård då?