Handen på hjärtat; är du rädd för att dö?
Jag brukar säga att dö är en mycket stor del av livet och ju förr människor anammar det, desto bättre. Jag är, för min egen del, inte ett dugg rädd för döden som sådan men jag är rädd på vilket sätt slutet kan tänkas komma när det är dags för mig. Jag kan nämligen inte förlika mig med tanken på att jag själv skulle dö ensam eller på ett våldsamt sätt. Jag vill inte vara den som dör efter många timmar fastnaglad i en demolerad bil och jag vill heller inte vara den som dör alldeles ensam utan någon som finns där, håller mig i handen och stryker mig över kinden.
Dessutom är jag faktiskt lite rädd för att jag inte ska hinna säga hej då till alla jag älskar och berätta hur mycket jag uppskattar dem. Nåja, jag kan inte påstå att jag aktivt går och tänker på det här med döden jämt och ständigt men å andra sidan misstänker jag att tanken, undermedvetet, finns hos mig precis hela tiden. Nog för att världen, i all ärlighet, skulle bli mycket tystare när jag försvinner om många, många år gör mig knappast rädd för döden men som sagt; att inte hinna ta farväl av alla och att avlida på ett våldsamt sätt eller i total ensamhet vill jag då fan inte!
Jesper, en mycket nära vän till mig, brukar jag prata och framförallt skratta åt allt möjligt och omöjligt ihop med. Med tårarna rinnandes nedför våra kinder brukar vi säga att ”om ordspråket stämmer och att 'ett skratt förlänger livet' så kommer vi att bli odödliga så mycket som vi garvar'”. (Nu känns knappast den tanken inte helt och hållet bekväm för vem vill vara odödlig?)
Nåja, han och jag skrattar som sagt åt det mesta, bollar runt livets alla mysterium och pratar om precis allting. När jag lagt på så brukar jag oftast fnissa för mig själv över någon fantastiskt rolig formulering han kommit med under samtalet och, framförallt, vilken otroligt bra vän han är.
Sedan brukar jag undra när vi ska höras nästa gång och oftast blir det två dagar senare och vi skrattar åt nya saker och åt oss själva igen. Det här leder mig in på en aspekt av döden som kan göra mig högst vemodig och det är att när någon dör försvinner helt plötsligt möjligheten att interagera, skratta och umgås med personen i fråga.
När någon försvinner ur livet upphör för alltid alla utsikter att få träffa denne igen och blotta tanken på att aldrig igen få chansen att skratta, prata och dela ögonblick med dem man älskar och tycker om gör mig helt enkelt ofantligt ledsen.
Vi har väl alla förlorat någon eller några under årens lopp; familjemedlemmar, vänner, husdjur och kollegor. Alla som har betytt otroligt mycket för oss och förgyllt vår tillvaro. Att ögonblicken med dessa aldrig kommer igen är något som är ohyggligt sorgligt. Ja, jag vill till och med påstå att det är nästintill omöjligt att förlika sig med det. Knepet är att komma över den första, och största, barriären av total sorg för att minnas de bra sakerna, de fina stunderna och vara oändligt tacksam för att man fick vara med när de inträffade.