Okej. Då sitter man här igen. Yrvaken och undrar vad som hände. Föräldraledig. Med två barn den här gången. En tre och halvt åring som vägrar att ha på sig något annat än rosa klänningar och en nio månaders liten vilde som tränar på att sträcka sig mot himlen varje sekund man kollar åt ett annat håll.
Hustrun har lämnat. Hon gråter på väg till jobbet. Dottern gråter också. Sonen ser på mig med stora ögon. Tycker någon att det här är en bra idé?
Ja. Jag tycker det. Så klart. Och min fru också, trots att hon är ledsen, det vet jag. Och barnen vänjer väl sig, hoppas jag. Men just nu, när tårarna faller och sonen har bajs upp över halva ryggen är det lätt att känna ett sting av ånger. Det går snabbt över. Sonen tvättas, får ny blöja och lite mat. Han är glad igen. Dottern river ut alla sina kläder från garderoben och utbrister ”Jag ska klä ut mig och du ska dansa med mig, visst!?” och så dansar vi och livet känns enkelt.
Jag vet ju att det var under min förra pappaledighet som jag verkligen förstod hur det är att ha barn. Hur det är att lära känna ett barn på djupet. Det gör man genom att leva med barnet nära intill sig alla väder, i deras drömmar och mardrömmar, i deras sjukdomar, i deras ilska och glädje. Den där enorma kärleken som är så vansinnig att man inte kan begripa hur man någonsin kunnat leva utan den kom till mig genom att uppleva allt detta med min dotter. Den kom krypandes och innan jag ens visste det själv hade jag fallit djupare än vad jag trodde var möjligt.
Visst är det skillnad med två. Jag upplever det som mer än dubbelt så jobbigt och slitsamt och mer än dubbelt så kul och givande.
Man känner sig starkare än någonsin när man lyckas genomföra en storhandling utan att barnen tappat humöret och utan att man själv tappat besinningen och kört över någon stackare med kundvagnen. Man känner sig svagare än någonsin när bebisen hållit en vaken mer än normalt och sedan vägrar sova på dagen och när flickan bestämt sig för att säga nej till allt samma dag.
Nej-sägar-dagarna är de värsta dagarna. Ja-sägar-dagarna är de bästa.
”Idag ska vi äta fisk och potatis hjärtat”
”JA!” utbrister hon och jag vill nästan ta fram mobilkameran och filma händelsen och använda den i terapeutiskt syfte för mig själv de andra dagarna då fisk - och all annan mat och alla aktiviteter - är nej.
Timmen innan hustrun kommer hem på kvällen känner jag mig utpumpad. Färdig. Klar som artist. Vi får ungarna i säng. Det är tyst i ett par timmar. Man andas ut. Man laddar batterierna. Innan jag somnar tänker jag: vilken häftig dag det har varit, vilken fullkomligt galen, hysterisk, stressig, slitsam, rolig, spännande och givande dag! I morgon, gubbjävel, gör vi om alltsammans en gång till. Jag kan knappt vänta.