Elin ger vardagslivet ny mening

- Jag vill berätta om det som inte alla ser.
Elin Larsson visar runt bland bilderna som hänger på det lilla galleriet i Källvik.
- Om jag ser något eller någon som jag tycker verkar intressant, då fotar jag bara, helt förutsättningslöst. Jag går nästan alltid på känsla när jag jobbar och jag arrangerar sällan mina bilder. Det ska vara nu, som det är.
Bilderna i galleriet är tagna under flera års tid.
Några är från hembygden utanför Loftahammar, några är från Västervik och de senaste är en hel serie från Monterey i Kalifornien där Elin bor sedan ett halvår tillbaka med sin pojkvän.
Efter ett tag avbryter hon visningen.
- Jag måste bara få visa en grej jag är stolt över, säger hon.
En stor fotobok klädd i tapet ligger på ett bord. Ett förord som Elin själv har skrivit låter betraktaren förstå att det är Elins farmor som bilderna i boken föreställer. Tapeten är hämtad från hennes hem.
- Jag ville berätta om hennes verklighet, om vad hon gör på dagarna.

När Elin var 12 år flyttade hon från Bågvik utanför Loftahammar till Västervik.
- Det var läskigt att flytta till ett så stort ställe, minns hon. De ville veta vad jag hade för märke på jeansen och så, det hade jag ju ingen aning om. Det var väldigt lugnt och tryggt i Loftahammar.
Men snart ändrades känslorna för Västervik och staden krympte allt mer med åren.
- I tonåren och främst i gymnasiet ville jag bara härifrån, berättar Elin. Jag var så otroligt less på det här stället.
Hon räknade dagarna fram till studenten när hon kunde lämna Västervik.

Det blev Spanien och Granada. Elin flyttade dit, ensam.
- Jag ville lära mig språket och träffa folk. Men jag blev placerad med tre andra svenskar och jag var jätteirriterad på det. Jag åkte ju dit för att komma bort från Sverige, berättar hon.
Elin ansträngde sig för att träffa spanjorer och träffade också så småningom ett gäng som hon började umgås med. Under tiden arbetade hon vid sidan om i olika barer, men efter ett år åkte hon tillbaka till Sverige. Hon flyttade då till Stockholm.
- Jag trivdes väldigt bra i Spanien, berättar hon. Det kanske låter som en klyscha, men folk är mer spontana där nere. De tar inte saker på så stort allvar. Fast egentligen tror jag att alla människor har alla de där sidorna i sig, att de finns här i Sverige också. Det är bara kulturen som hämmar oss.

Efter ett år med olika ströjobb i Stockholm gick hon under sommaren en tre veckor lång kurs i fotografering på Gotlands folkhögskola eftersom hon var intresserad av foto. Det var då hon bestämde sig. Sommaren därpå sökte hon till skolans ettåriga fotolinje och kom in. Av trehundra ansökningar tog de in tjugo personer.
Men det var egentligen långt tidigare, i ett mörkrum på Västerviks gymnasium, som hon fastnade för fotograferingen. Elin gick en tillvalskurs i foto och blev otroligt fascinerad.
- Jag kommer ihåg första gången som jag framkallade en bild och såg hur den växte fram. Det var helt magiskt, berättar hon.
Efter utbildningen på Gotland flyttade hon till Gamleby och gick den ettåriga utbildningen i gestaltande fotografi som finns där. Planen var att börja frilansa i Sverige som fotograf när utbildningen var färdig, men så träffade hon Abraham från Kalifornien och hamnade i Monterey nu i vintras.
Där jobbar hon nu som frilansande fotograf samtidigt som hon vikarierar som spansklärare.
Viljan att uttrycka sig har Elin haft så länge hon kan minnas. När hon var sju år fick hon sin första dagbok. Hon har också varit med i olika teatergrupper under sin uppväxt och när hon gick i gymnasiet var hon med i Kalmar länsteater och i Teaterskeppets uppsättningar.
Framtiden är oviss. Hon gillar Monterey, en stad som är ungefär lika stor som Västervik, men vill egentligen flytta upp till San Fransisco. I höst planerar hon ett fotoprojekt där hon ska fotografera människor i en bingohall i Monterey.

Det har gått väldigt bra för henne i sommar och hittills har hon sålt drygt tio av bilderna som hänger ute på galleriet i Källvik.
- Det är en häftig känsla. Tänk att det hänger en del av mitt seende i någons vardagsrum
Och det verkar vara just så hon ser det. Trots att bilderna hamnar i det dokumentära facket är det just hennes verklighet som hänger på väggarna. Att hembygden, Loftahammar och senare Västervik, står henne nära märks tydligt. Bilderna från Kalifornien är en aning mer kritiska, en övergiven militäranläggning ger till exempel ett något skrämmande intryck.
Kanske flyttar hon tillbaka till Loftahammar eller Västervik i framtiden, hon vet inte riktigt. Men innan dess vill hon till Sydamerika, för språket, och för människorna.
Man tror henne lätt när hon säger att hon inte vet var det kommer att sluta.