En blå man i ett rött hus

I den stora salen lyser röda lampor från 1970-talet upp målningar med kämpande arbetarkvinnor och strejkande män under parollen ?Frihet och bröd?. Taket har samma intensiva röda färg som träpanelerna och elementen. Platsen är Gunnebo Folkets hus, en gång i tiden den lokala socialdemokratins viktigaste mötesplats.
Mitt i detta röda hav slår sig en moderat politiker ner i en biofåtölj från 1933. Det var året då Folkets hus högtidligt invigdes med filmen ?Svärmor kommer?.
Numera har arbetarrörelsens intresse för både biofilmer och Gunnebo Folkets hus svalnat, och i stället har Jonas Jalkteg blivit ordförande för föreningen. Han stod inte ut med att se huset och engagemanget på orten förfalla.
? Socialdemokraterna har byggt upp allt det här, och det är så otroligt mycket jobb som har lagts ner för att skapa en mötesplats för arbetare. Men nu har socialdemokraterna lämnat sitt ursprung och man skalar bort den ena verksamheten efter den andra, och ingen orkar att engagera sig längre.
Han är övertygad om att behovet av mötesplatser fortfarande är stort.
? Folkets hus har alltid stått för social gemenskap och jag tror att man måste börja möta varandra igen. Nu låser många in sig i hemmen framför datorer och tv-apparater. Den sociala biten håller på att försvinna, och det gör att man också blir avskärmad från vad som händer i samhället och slutar engagera sig för politik, idrott och ideella föreningar.

Jonas Jalktegs eget politiska engagemang går tillbaka till 1998 då han försökte bli aktiv inom socialdemokraterna i Västervik. Han upplevde att han vänligt men bestämt föstes bort från en plats i den politiska hetluften.
? När jag ville gå med i det socialdemokratiska partiet upplyste en dam mig om att det tar 20 år att ta sig till toppen, så det var ingen idé för mig att engagera mig. Jag kände mig inte välkommen. Jag tror att denna rädsla för nytänkare även gäller för fler partier, och att det är därför föryngringen inom partierna går så trögt.

I stället valde han moderaterna, och är nu ersättare i barn- och utbildningsnämnden. Hans politiska hjärtefrågor är barns rätt till trygg uppväxt och bra utbildning. Hans politiska motto är att ?det är billigare att bygga barn än att reparera vuxna?. Citatet har han lånat från s-politikern Ylva Johansson.
? Hon uttryckte så bra att det handlar om att satsa på barnen när de är små, annars blir det för sent att reparera skadorna. Skolbarn ska inte behöva vänta med nödvändiga insatser till högstadiet. Då är det ofta för sent.
Men han vill också kämpa för de äldre kommuninvånarnas värde och rätt att synas.
? De som har varit med och byggt vårt samhälle blir många gånger illa behandlade. Det är både skamligt och respektlöst.

Jonas Jalkteg har alltid satt sakfrågor framför partitillhörighet. Han har gått från socialdemokraterna till moderaterna via folkpartiet. Inte heller är han helt trogen uttalade partilinjer, och drar sig inte för att lägga fram kontroversiella förslag.
? Jag föreslog ju exempelvis att man skulle spara in på tjänstemän på förvaltningarna i stället för i verksamheterna. Men då fick jag höra att man måste ha lite fingertoppskänsla.
Men försiktig diplomati är inte Jonas Jalktegs stil. Han vill ge luft åt sina åsikter och tänka i nya banor.
? Jag är ju väldigt frispråkig men jag tar alltid reda på fakta innan jag uttalar mig om något. Jag försöker att inte trampa någon på fötterna och tror på vikten av gemensamma lösningar. Samtidigt tror jag att det är viktigt att tänka lite fritt och använda ett sunt förnuft. Mycket kan förändras genom att man vågar tänka nytt.

Jonas Jalktegs drivkraft är förändring, och han känner en stark motvilja mot slöseri av mänskliga och ekonomiska resurser. När han talar om nedmonteringen av snart all service i Gunnebo, blir rösten stark och bestämd. Det som har byggts upp under lång tid ska inte rivas ner för kortsiktiga lösningar.
Efter nedläggning av post, bank, bageri, kafé och annan service kom nästa dråpslag. Jonas Jalkteg beskriver nedläggningen av Gunnebo vårdcentral som ett slag mot hela samhället, och hans irritation över den borgerliga landstingsmajoriteten är tydlig.
? Jag märker en stor ilska på orten, inte minst bland de äldre. Vi har redan förlorat så mycket av samhällsservicen. Vi har en stor arbetsgivare på orten men det finns inga garantier för att den blir kvar. Och vad händer med skola, fritidsgård och bibliotek om ingen kan bo kvar?

Han har bestämt sig för att göra Gunnebo Folkets hus till framtidens mötesplats i södra Tjust. Men föreningens ekonomi är svajig.
? När jag möter ett hinder går jag nya vägar. Nu har en ny möjlighet visat sig genom att riksorganisationen Folkets hus och Parker har erbjudit en borgen för en tillfällig checkkredit, så då klarar vi alla fall uppvärmningen nästa år.
Samma envishet gäller inom politiken.
? Jag stöter ju på patrull, men ju mer jag trycker på gasen desto längre och längre kommer jag.
Fram till dess att Jonas Jalkteg fyller huset med folk igen, står föreningsstolarna staplade i höga rader. Det slitna parkettgolvet knarrar och från väggen blickar Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson och deras efterföljare ner över det lilla serveringsrummet. Några ler.