En pigg 95-åring

Som lokalreporter kan man bli uppringd när som helst, och av vem som helst och bli ombedd att komma och skriva om något evenemang. Det är bra tycker jag, och försöker komma om det är möjligt. Den här gången var det inte "när som helst" samtalet kom, utan på själva nationaldagen och det kom sannerligen inte från "vem som helst", utan från Aina Carlstedt.
För oss i Hallingeberg och för många, många fler är Aina inte ett namn, det är ett begrepp, som står för livsglädje, gästfrihet, humor, engagemang och människokärlek av ett osedvanligt slag. Att hon passerat 88 är det ingen som märkt.

"Nu ha ja vat och blitt undersökt och provtagen," säger hon en dag när hon vinkat in mig på kaffe," och de säger att allt är bra. De frågde ma va jag äter: dä jag tycker om sa ja."
Det svaret bär nog på en stor del av hemligheten med Aina, hon gör det hon tycker om. Och hon tycker om det mesta, också sådant som andra skulle finna mindre uppiggande, som till exempel att gå på begravningar: "för det är så stämningsfullt," eller att passa barnbarn eller barnbarnsbarn som är sjuka och sängliggande,: "för de behöver mig. "

Den här dagen hade hon bjudit in till symöte med Hallingebergs kyrkliga syförening och någon hade kommit på att man fyllde 95 år.
Jag hann dit med min kamera lagom när kaffet med nationaldagsbakelse var avklarat. Jag hade trott att det var då alla plockade fram sina handarbeten och låg i så nålar och stickor glödde.
Men så var inte fallet, det visade sig att även i det här flitiga gänget hade en viss lättja gjort sitt inträde. "Nej, handarbetar gör vi inte längre, vi har fullt upp med att prata och vara sociala," fick jag veta. Nu ska det påpekas att damerna ändå gör en god insats för att lindra nöden i världen genom att ordna missionsauktion varje år vid juletid.

Nu skulle det hur som helst bli fotografering av syföreningsgänget. Men först måste vi hitta dagens värdinna som visade sig vara på övervåningen och leta efter släktpapper som någon ville få del av.
Sedan gällde det att alla fann sin rätta plats på trappan. Ulla Jansson ville sitta, gärna med huvudet i handen för som hon sa: " jag vill tänka lite". Prästfrun Helena ville inte stå bredvid någon som var för stor," då ser jag ändå mindre ut". Någon hade ischias och kunde inte sitta ner.
Värdinnan själv hade mest bekymmer om att de nyinköpta amplarna hängde i plastkorgar. " Åh, alla kommer att säga att det är förskräckligt så smaklöst." Att det råder en uppsluppen stämning i det här gänget kanske inte behöver påpekas. Och det trots att en av huvudpersonerna saknades, han är för tillfället i Tjeckien och förlustar sig tillsammans med en kollega.