En samhällsanalytiker i gröna kläder
Han är nyutbildad utredare och projektledare. Men inom försvaret är Fredrik Spångberg, 28 år, ingen gröngöling. Under tre dygn rasade kravallerna i Kosovo utanför hans dörr.
Favoritplatsen. - Vi kan väl ses nere vid vattnet ? Det märks att Fredrik Spångberg, 28 år, har vuxit upp i kuststaden Västervik. FOTO:matilda ahl
Foto: Fotograf saknas!
Sista läsåret har varit hektiskt, men nu är Fredriks magisteruppsats om jämställdhet på ett svenskt företag färdigställd.
- Jag har alltid velat utreda något, hellre än att sitta på ett bibliotek bland böcker, säger Fredrik.
Närmast väntar en höst på marinbasen i Karlskrona där han ska utbilda värnpliktiga till flottan och amfibiekåren. Fredrik har själv gått sin officersutbildningen där.
- Det är en jättefin utbildning, och helt gratis. Där fick jag ledarskapsutbildning, om hur man leder och motiverar andra. Och mer självkännedom om hur jag själv agerar i stressade situationer.
De kunskaperna skulle sättas på prov några år senare under utlandstjänstgöringen i Kosovo.
- Där fick jag se verkligheten av det jag hade lärt mig.
Fredrik åkte till Kosovo, och den svenska basen Camp Victoria utanför Pristina strax före jul år 2003.
- Jag hade inte sökt, men när jag blev uppringd av mina gamla befäl och kollegor blev jag så smickrad och glad att jag tackade ja.
Han tog ett sabbatsår från studierna i Växjö och åkte ner till ett land i efterdyningarna av ett krig.
Den svenska truppen på 500 man, varav fem personer från Västervik, hade bland annat som ansvar att beskydda en serbisk grupp och ett äldre kloster i området.
Som ställföreträdande underhållsplutonchef var Fredrik och hans chef ansvarig för 22 soldater.
- Vi ansvarade för kockar, förråd, post och transport.
Fredriks arbetsdagar bestod av planering av underhållstjänsten, nästan som ett vanligt kontorsjobb.
Men i mars 2004 skedde något som skakade alla vardagliga rutiner. Efter att två kosovo-albanska småpojkar drunknat i floden Ibar utanför staden Mitrovica utbröt stridigheter mellan serber och kosovo-albaner, som hade olika uppfattningar om varför pojkarna dött. Kravallerna blev de våldsammaste Kosovo upplevt sedan kriget 1999.
- Det var otäcka dygn. Vi hade övat för det, men man tror inte det ska inträffa. Och allt kunde inträffa. Jag var inne på basen så jag hörde allt genom radion, men det var obehagligt att inte se det med egna ögon. Det var ständiga hot mot vårt camp.
På frågan om han var rädd svarar han:
- Ja, det var jag, annars skulle jag ljuga. Det var obehagligt. Om vi serverade mat till 800 personer vanligtvis så var det dubbelt upp under den perioden. Vi visste inte när vi skulle få nästa last av vatten, mat och bensin.
Efter tre dygn avtog de värsta stridigheterna, men erfarenheterna behölls färska i minnet.
- Man brukar säga att det är lugnt på ytan, men gror under. Där grodde det ständigt. Vi hade alltid hjälm och skyddsväst på oss efter kravallerna när vi var ute, men gradvis återgick allt till det normala.
De lediga stunder som fanns spenderades ofta på andra utländska baser i området. Där var de säkrast.
- Amerikanarna till exempel har en jättestor bas där, med bio, Burger King och McDonald?s. Där kunde vi titta i affärer.
- Det jag saknade mest var friheten att kunna åka ut och göra vad som helst. Jag var fast på basen, skulle jag någonstans var jag tvungen att rapportera färdväg för att de skulle kunna ha koll på mig, säkerhetsmässigt. Så frihetskänslan saknade jag.
I juni 2004 återvände han till Sverige.
- För min del var det okej att återvända, jag åkte tillbaka till Karlskrona för att fortsätta utbilda värnpliktiga. Jag hade något att göra, men jag kan tänka mig att det inte är så lätt för en del att återvända annars.
- Tyvärr finns det sådana som åker ut ett halvår, hem ett halvår,och sedan på utlandstjänst igen och fortsätter så. De gör det till sitt liv. Det är inget man eftersträvar inom försvaret. Jag tror att det finns en regel som säger att man ska vara hemma i två år, men har man brist på folk måste man ta in dem ändå. Men det är viktigt att ha ett liv utanför.
Han skulle kunna tänka sig att åka ut igen. Men Irak hade inte varit ett alternativ om Sverige hade haft en utlandsstyrka där.
- Nej, jag skulle inte åka till Irak. Och inte Afghanistan heller kan jag säga. Jag åker inte var som helst.
Annars pratar Fredrik mycket positivt om sina erfarenheter inom försvaret.
- Ibland är det jobbigt och hårt, och allt det där. Men varför tar med sig det? Tröttheten kommer man inte ihåg.
Och nu är det trots allt semester. Visfestivalen, stugan på Hamnö i Misterhults skärgård och Halmstad väntar. Men snart, snart blir det dags att ta på uniformen igen.
Porträtt
Så jobbar vi med nyheter