En sotare som varken räds höjder eller papegojor

Teppo Ollila plockar på sig sin utrustning och ringer på dörrklockan. Han är klädd i sina svarta sotarkläder och på huvudet sitter den obligatoriska sotarmössan på sniskan.
- Kispan är viktig, utan den känner jag mig naken, säger Teppo Ollila.
En dam med en lurvig hund i famnen öppnar dörren. Hon hälsar överraskat och visar honom till den öppna spisen.
- Jag trodde inte du skulle komma idag, det är ju mycket snö på taket, säger damen.
Teppo Ollila nickar lite lätt och undersöker spisen. Sedan klättrar han med säkra kliv upp på taket längs en smal tunn stege och lämnar en skeptisk reporter på marken.
- Man får inte vara höjdrädd i mitt yrke, säger han och hivar vant ner sin långa sotarlina i skorstenen.

Men det är inte ett riskfritt arbete. En kollega till honom ramlade ner en gång. Han bröt benet och fick vara sjukskriven i ett halvår.
- Jag har också ramlat en gång men jag skadade mig inte så mycket den gången. När man klättrar på tak varje dag så blir man lätt lite nonchalant och oförsiktig, säger Teppo Ollila.
Teppo Ollila har jobbat som sotare i 16 år och det var egentligen en slump att han började med det yrket.
- Jag behövde ett jobb två månader innan jag ryckte in i lumpen, och jag hoppade på en läringsplats som sotare för att få in lite pengar, och sedan trivdes jag så jag fortsatte efter lumpen, säger Teppo Ollila.
Han berättar att han tidigare arbetat på fabriker men att det var det tråkigt och enformigt då det till stor del gick ut på att kontrollera att maskinerna fungerade. I jobbet som sotare är det friare och man får röra på sig mera.
- Man vet aldrig vad man möter när man är ute och jobbar. Ibland är det arga hundar och en gång var det en papegoja, säger Teppo Ollila och berättar om när han och några kollegor skulle undersöka lägenheter i ett hyreshus.
- När jag öppnade dörren kom en papegoja flygande i en väldig fart och jag fick ducka för att han inte skulle krocka in i mig. Papegojan flög då vidare ut i trapphuset och vi fick släppa allt arbete och börja jaga papegojan istället. Men efter mycket viftande och lockande fick vi till slut in fågeln i lägenheten igen, säger Teppo Ollila.

Teppo Ollila föddes i byn Socankyle i norra Finland och var bara tolv år när han och hans familj flyttade till Sverige.
- Far min fick jobb på en fabrik i Västervik och därför flyttade vi hit, säger Teppo Ollila.
Teppo tyckte att det var ett spännande äventyr, även om det var svårt med det svenska språket.
- Jag fick ju sluta skolan tidigare än alla andra, men sedan fick jag hemlängtan och jag tillbringade alla sommarloven däruppe, säger Teppo Ollila.

Teppo sitter i sitt kök i Västervik. Han sambo tappar upp badvatten till barnen och Teo, ett och ett halvt år, kommer gående med en stor handduk slängd över huvudet. Han ser delvis ut som ett litet spöke och med ett leende lyfter Teppo upp sin son i knäet. Teo tittar storögt på mig en stund men sedan får han syn på något intressantare. Med knubbig hand sträcker han sig efter kakorna som ligger på ett fat framför mig men når inte ända fram.
- Nej Teo, du gillar ju inte den sortens kakor, säger Teppo och plockar fram en annan kaka som Teo lyckligt mumsar på.
- Det är skönt att komma hem till Finland ibland. Basta, hälsa på mina kusiner och åka ut och fiska. Men det är här jag har min familj, jag längtar inte tillbaka på samma sätt längre, säger Teppo och tillägger att han har blivit mycket försvenskad.
Men det finns en finsk sak som inte går att ta ur honom.
- Hockey, när Sverige och Finland spelar mot varandra då är det Finland som gäller, säger Teppo Ollila.

En sotare som varken räds höjder eller papegojor

I sina svarta kläder klättrar han runt på taken med en lina virrad över axeln. Teppo Ollila är sotare och i sitt jobb träffar han inte bara skorstenar. Han möter också alla sorters människor, sura hundar och en och annan papegoja.