Yngve Halling verkar inte vara den som klagar, han berättar om ett långt liv som lantbrukare och om uppväxten i skärgården. Han har lite svårt att gå men minnet är det inget fel på
Han föddes i Östra Ed som nummer fyra i en syskonskara på sex stycken. Efter ett tag flyttade familjen till Rågö där fadern hade åkrar på två öar.
- Vi tog oss mellan öarna med hjälp av en motorbåt och en pråm, minns Yngve.
- När man bodde så isolerat som vi gjorde fick man hjälpa till på gården tidigt. Så fritidsproblem det har jag aldrig haft.
Yngve började skolan när han var åtta år, eftersom skolan tog emot elever bara vartannat år.
- Det var besvärligt att ta sig till skolan, vi fick nämligen ro till Hasselö där skolan fanns. På matrasterna höll vi till på Hasselö sand, det var där jag lärde mig simma.
Yngve och hans syskon fick ofta stanna hemma från skolan på vintrarna till dess att isen lagt sig så de kunde gå över isen till Hasselö.
Familjen flyttade till Lilla Rätö och till en större bostad.
- Då blev det ännu besvärligare att ta sig till skolan, vi rodde till Stora Rätö för att gå över hela ön till andra sidan och därifrån ro till skolan på Vinö.
Vid 18 års ålder flyttade Yngve in till Västervik och började arbeta vid smalspåret. Han hade olika arbetsuppgifter där, alltifrån att klippa biljetter till att vara bromsare på godsvagnar.
Sedan när det var dags för värnplikten vid I4 under andra världskriget blev han placerad vid norska gränsen.
- Värnplikten var egentligen ett år, men vi fick påbackning med ett halvår på grund av det spända läget.
- Vi väntade bara på anfall från tyskarna, berättar Yngve.
Han träffade Maj-Britt, som jobbade som hembiträde i Västervik, under den tid han gjorde värnplikten.
Efter värnplikten gick han tillbaka till arbetet vid järnvägen i Västervik. Han sökte och fick jobb på malmtåget mellan Grängesberg och Oxelösund.
- Det var ett riktigt bra jobb, konstaterar han.
Men 1946 ville fadern att han skulle komma hem och ta över lantbruket vid Verkebäcksviken.
- Jag kände mig som en amatör när jag tog över lantbruket eftersom jag hade varit ifrån så länge, minns Yngve.
Maj-Britt och Yngve gifte sig samma år och ett år senare kom äldste sonen.
-Till lantbruket hörde även fiskevatten och skog. Gården var väldigt omodern, det fanns ingen el och därför inga maskiner. Det var verkligen hårt.
- Jag köpte mjölkmaskiner och en bensinmotor som gjorde det möjligt trots bristen på el. På vintrarna jobbade jag i skogen, jag var nog en av de första som köpte en motorsåg och det underlättade arbetet.
- Det var ett hårt liv som lantbrukare, skogsarbetare och fiskare. Men fisket har jag alltid varit intresserad av, berättar Yngve.
Han jobbade kvar på gården i många år efter ordinarie pensionsålder. Numera bor han och hustrun Maj-Britt i en lägenhet i Västervik med hjälp från hemtjänsten.
- Jag känner mig lite instängd här. Jag är van att se både soluppgång och solnedgång, konstaterar Yngve Halling.
-Det känns bra att fylla 91 år. Jag går visserligen lite illa, men lite krämpor på ålderns höst får man räkna med.