För många år sedan, under en kall februarinatt, stod jag på ett tak i Norrköping. Jag minns med bestämdhet att jag rökte och att jag frös fruktansvärt mycket. Både på utsidan och på insidan. Taggiga fjärilar flaxade runt i magen och huvudet snurrade av på tok för många tankar. Men vad jag tänkte på är desto svårare att minnas. Kanske tänkte jag på det yttersta av alla svek eller så tänkte jag på att jag inte borde varit så jävla blind utan att jag faktiskt borde sett den stundande katastrofen komma dundrande som ett lokomotiv från helvetet. Jag kan även tänkt på hur fruktansvärt rädd jag var inför hela situationen och för framtiden. Kanske tänkte jag på vilka underliga krumsprång livet ibland tar eller så tyckte jag bara väldigt synd om mig själv just då.
Nattluften låg som ett kallt täcke över hela stan och mörkret letade sig in överallt. Frosten låg på spårvagnstrådarna och när vagnens antenner fick kontakt med trådarna blev det liksom ett sporadiskt gnistregn då och då. Ett försenat tomtebloss om man så vill. Det där blosset kändes ödesmättat på något vis. Det var stort, ondskefullt och på väg bort. Jag vet inte, men just där och då hade jag lust att följa med det där blosset långt, långt bort. Bort från allt och alla. Framförallt bort från den där stökiga lägenheten där luften stank av ångest, tårar och fem dagar gamla minnen.
Medan spårvagnen rörde sig bort följde jag det med blicken och till min förvåning ändrade blosset färg. Ibland var det skärande vitt, ibland blått och kallt. Sedan slog det över och blev grönt. Livsfarligt giftgrönt men också magiskt och hypnotiserande. Magiskt för att det var ett fenomen jag aldrig sett förut och hypnotiserande för att det på något märkligt vis lockade mig. Samtidigt var det som det där ljuset symboliserade min tillvaro just då; den gick mig ur händerna och var på väg bort. Jag satt inte på spårvagnen med de andra lyckliga själarna. Jag stod kvar på perrongen och hade varit för feg för att ens våga lösa biljett.
Nåja, det där debaclet ligger ju långt tillbaka i tiden nu och livet blev ju ganska okej ändå men på något sätt har jag alltid känt mig rotlös sedan dess och det är när de tankarna tar överhanden som irrblosset hälsar på. Fortfarande lika giftgrönt och fortfarande lika ödesmättat. Nu, precis som då, lockar det mig. Det lockar och vill absolut att jag ska följa med det bort. Bort från precis allt och alla. Det kanske tar mig till en bättre plats den här gången? Det kanske gör min tillvaro något enklare att ta sig genom?
Lika hypnotiserande nu som då och jag blir fortfarande fundersam på vad det egentligen betyder. Är det mitt undermedvetna som letat sig fram och tycker att det är dags att återigen bryta sig loss från ekarnas klor och den kväljande värmen av tristess? Det är möjligt att gräset inte alltid är grönare på andra sidan och jag är helt och hållet övertygad om att jag kommer att misslyckas många gånger till men det må vara hänt. Då har jag ju i alla fall, för en gång skull, varit modig och verkligen vågat någonting.