Ett minnesvärt möte med Ibrahim Rugova

I lördags avled kosovoalbanernas president Ibrahim Rugova i Pristina. En av radions kommentatorer konstaterade att det faktum att han dog i lungcancer inte var så konstigt eftersom hans säkraste kännetecken, förutom halsduken i de albanska färgerna rött och svart, varit en brinnande cigarett.
Jag stannar upp en stund inför dödsbudet och tänker mig tillbaka nästan tio år i tiden. Min trogna Kosovovän diakonissan Eva Byström och jag hade hunnit avverka några dagar på vår första resa till Kosovo.
Vi satt hemma i lägenheten, hos de tre flickor som vi fick bo hos under vår vistelse, när telefonen ringde. Det var president Rugovas livvakt som undrade om vi kunde tänka oss att avlägga ett besök hos presidenten följande morgon. Vi blev minst sagt förvånade. Visserligen hade vi redan märkt att vårt besök väckte mycket stor uppmärksamhet, men att presidenten ville träffa oss hade vi nog inte väntat oss. Vi tackade ja förstås, man vill ju inte göra en president besviken.
Det här var under den tiden när Kosovo hölls i ett järngrepp av serbisk militär och polis och all opposition mot makten slogs ned brutalt. Att Ibrahim Rugova fick fortsätta att bedriva politisk verksamhet berodde på att han var så internationellt känd efter många års kamp för albanernas rättigheter att man helt enkelt inte vågade sig på honom.

Följande dag skjutsades vi till det hus i Pristina där han hade sitt kontor. Utanför väntade en grupp vakter som snällt släppte in oss efter att de hade skrivit ned våra namn och konstaterat att vi var väntade. I ett spartanskt möblerat kontor mötte oss den leende presidenten, välkänd från många bilder vi sett hemma hos albaner. Den röda halsduken och cigaretten fanns förstås med. Eftersom han helst pratade franska och vi engelska fick vi hjälp av en tolk under vårt samtal. Han ställde frågor om oss, vilka vi var och hur det kom sig att två damer från Sverige gjorde provinsen den äran av ett besök.
Vi berättade om kontakter med kosovoalbanska flyktingar i Sverige som hade väckt vårt intresse, och om hjälpprojekt som vi ville genomföra. Han var särskilt glad över att vi ville hjälpa skolorna i Kosovo (inom parentes kan sägas att det skolprojektet pågår ännu efter tio år). Rugova var också intresserad av hur hans landsmän togs emot och hur de skötte sig i Sverige. Vi kunde ge besked att alla vi lärt känna funnit sig så väl tillrätta som det är möjligt när man kommer till ett land som flykting.

Efter en knapp timma avslutades besöket och vi vandrade ut i den kaotiska Pristinatrafiken. Vad vi inte visset då var att ryktet om vårt besök höll på att spridas över världen. På tv:s albanska sändningar manglades nyheten ut att en svensk delegation bestående av zonja (det betyder fru på albanska) Bystöm och zonja Pettersson hade avlagt besök hos presidenten och där diskuterat den albanska befolkningens levnadsvillkor i provinsen. Det var inte utan en viss stolthet som våra albanska vänner i Sverige mottog den nyheten.
Att besöket gjorde oss till officiella personer oroade oss en del. Vi visste ju att polisen hade ögonen på personer som visade sympati för den albanska befolkningen. Några efterräkningar blev det som tur var inte, bara ytterligare ett i raden av mycket speciella reseminnen från Kosovo.