Ewald Ankarvall har alltid varit på sin post

Ewald Ankarvall började på posten som 14-åring redan 1947. Nu har han varit pensionär i tio år och fått ordentligt med tid att tänka på alla minnen.
- De är hur många som helst.
Mycket faller under löftet om tystnadsplikt så vi får inte veta vem eller vilka som fick känslig post.

Däremot så lärde sig Ewald under alla år som brevbärare vilka som bodde var och hur länge de bott där. För flera än undertecknad är han också ett "bibliotek" för att få reda på var exempelvis sedan länge rivna hus låg.
- Mycket har hänt och rivningshysterin på framför allt 1960-talet var stor.
- Men det är klart att många fastigheter var det inte så mycket att göra åt. I Gamla Norr försvann mycket utefter Rådhusgatan. Samtidigt som det i flera fall var nödvändigt så var det för väl att inte allt revs som det en gång var planerat.

Bäst bevarad stadsdel i centrum av Västervik är enligt Ewald Ankarvalls tycke Gamla Öster. Även Stenhagen, relativt nära centrum, är väl bevarat med alla sina uthus.
Men det finns stadsdelar utanför centrum.
- Vad skall vi långt ut på landsbygden och göra, sa kolleger när nya adresser dök upp i det snabbt växande Johannesdal i början av 1950-talet.

Ewald har inte enbart gått och cyklat omkring med post.
- En period åkte jag med postkupé 243 på tåget till Linköping och Norsholm. Även med 242 från Hultsfred. Det gnisslades lite om att några av oss var för unga för att följa med värdetransporter.
Från tåg till bil. De sista drygt tio åren i postens tjänst blev det lanbrevbäring med bil.
- Händelöp, Segersgärde och Gränsö med mera. Det blev ungefär tolv mil om dagen.
En kan tyckas bekväm tillvaro.

- En viss skillnad mot när man började och det i praktiken var arbetsdag 365 dagar om året. Samtliga. Dessutom kunde man plötsligt bli beordrad att inställa sig i Jönköping eller nåt. Dit fick man ta sig själv.
- Uniform hade vi men den räckte inte mycket till på vintern så vinterkläder fick hålla oss med själva.
Ändå tycker Ewald att postlivet varit bra.
- Vi hade en enorm sammanhållning och ett gott kamratskap förtränger det mesta.

Den stolta benämningen förr var Det kungliga Postverket och även det får Ewald att komma ihåg en historia.
- Det hände sig en gång att någon slängt ner en varm korv med senap och ketchup i brevlådan som fanns mitt emot Stadshotellet. Posten var delvis förstörd. Då utropade postmästare Wendel att "detta är ett majestätsbrott".
För att avsluta livet med posten så skall sägas att det inte var så värst populärt hos postpersonalen när hanteringen av julpaket skulle ske på andra våningen till en av de forna Kvarngatsskolorna.

Förutom fisket och fritidsboendet i skärgårdsmiljö så har det funnits och finns ett stort intresse där man verkligen kan ta ton.
- Jag har tillhört Västerviks manskör sedan 1961. Med mina 44 år så är jag nu den till deltagande äldste medlemmen.
Har vi lyssnat rätt så är Ewald en av basrösterna.
Om en månad skall manskören ut på äventyr.
- Äntligen har det kommit till skott. Vi är 35 personer som skall gästa Västerviks vänort Närpes i Finland och förstås träffa medlemmarna i manskören där.
Där kommer man förmodligen inte att prata om vilken som är rätt sida av järnvägen i Västervik.
- Förr var det väldigt viktigt. Liksom om man höll på IFK eller VAIS i fotbollen. Men det var då det, säger Ewald som är uppvuxen och bor söder om järnvägen.

Ewald Ankarvall har alltid varit på sin post

När Västerviks-Tidningen skrev att "Nu kommer återbäringen" så blev det bekymmer för posten.- Allt delades ju inte ut på en och samma dag så de som fick vänta en dag eller två på sina pengar ringde naturligtvis bekymrat till posten och undrade om det blivit något fel.

När Västerviks-Tidningen skrev att "Nu kommer återbäringen" så blev det bekymmer för posten.
- Allt delades ju inte ut på en och samma dag så de som fick vänta en dag eller två på sina pengar ringde naturligtvis bekymrat till posten och undrade om det blivit något fel.