Vid millennieskiftet gifte sig Ola och Nina i Zimbabwe och det var då idén att resa med bil genom Afrika föddes. Nina, som är tandläkare, bodde tillfälligt i Zimbabwes huvudstad Harare för att hjälpa till att bygga upp en tandläkarhögskola och undervisa där ett par år. Ola hade kommit efter och jobbade som konsult på en sockerplantage på landsbygden.
Redan året innan hade Nina köpt Landrovern med safariutrustning, för att använda i jobbet och för att kunna göra utflykter med. Men i bakhuvudet hade hon en tanke på en lång och spännande resa. När Ola läste i guideboken Lonely Planet att det inte längre gick att resa med bil från Kapstaden till Kairo, blev han övertygad om att det var just den resan de skulle göra.
Men då hade de inte räknat med att Nina skulle bli gravid med Temba. Var de tvungna att överge sina planer nu? Under en lång middag på en indisk restaurang i Johannesburg bestämde de sig för att genomföra resan ändå. Fungerar det inte så får vi väl flyga hem, resonerade de.
Temba (namnet betyder tillit, hopp, stark vilja och hövding på olika språk i södra Afrika) föddes i Sverige, men efter någon månad var familjen tillbaka i Zimbabwe igen.
- Vi tänkte att vi gör en tripp på några månader genom Moçambique, Swaziland, Sydafrika, Namibia och Botswana och ser hur det går, berättar Nina när vi träffas i Malmö, där de bor nu.
Om det gick bra, tänkte de fortsätta genom Zambia, Tanzania, Rwanda, Uganda, och Kenya. Där skulle de ta sin nästa funderare om de skulle fortsätta genom Etiopien, Sudan och vidare upp mot Kairo.
Det dröjde inte länge innan det visade sig att Temba var en dörröppnare av stora mått.
- Att resa med barn i dessa länder gör att man har en biljett överallt. Man känner aldrig att man tränger sig på och vi slapp att känna oss som inkräktare, berättar Ola.
Ibland bodde de hemma hos folk flera dagar i sträck.
- Ofta för att bilen hade gått sönder, men det gjorde det inte mindre trevligt, fortsätter han.
På många ställen hade de aldrig sett en vit bebis och hela byn kom för att dricka te när de skulle passera en gränsövergång.
- Vi trodde först att Temba bara skulle följa med oss i vår takt, men vi insåg snart att så kan man inte resa med barn. När vi började följa Tembas rytm blev det väldigt behagligt.
För att ta sig genom öknen hade Ola och Nina alla hjälpmedel som kan behövas. Ibland kom de bara 20-30 meter innan de körde fast igen. På natten sov de i ett tält på taket på bilen. Navigerade gjorde de efter en båtkompass.
Kände ni er aldrig rädda eller hotade?
- Nej, alla var nog lite extra snälla mot oss, eftersom vi hade med oss ett litet barn.
De hade också tur och klarade sig från sjukdomar.
- Vi har nog faktiskt aldrig varit så friska, men vi var jättenoga med att Temba inte skulle få myggbett, eftersom vi inte gav honom malariamedicin. Han sov under ett impregnerat myggnät när myggorna var framme. Men vi hade en väldigt bra försäkring, så att vi kunde flygas hem till Sverige med SOS om det skulle behövas.
Efter hemkomsten var det svårt för både Nina och Ola att komma tillbaka till vardagen hemma i Sverige. Ola började skriva för att hålla minnena vid liv och resultatet blev en bok om familjens upplevelser.
- Den kan bli ett sätt för Temba att återuppleva resan när han blir större.
Sedan Ola och Nina kom tillbaka från Afrika har familjen växt. Temba har hunnit bli 7 år och fått syskonen Disa, 4,5 år, Tinna, 2 år och Atlas, 5 månader. Nästa resa går österut mot Indien och Australien, i en Landrover specialombyggd för fyra barn.
Ann-Cathrine Johnsson/TT Spektra
ac.johnsson@ttspektra.se
Fotnot: I boken "Kapstaden till Nordkap på 333 dagar" (några månader efter hemkomsten åkte familjen vidare upp till Nordkap) berättar Ola Ringgdahl om familjens upplevelser. www.kaptillkap.se