Allt hade kunnat se annorlunda ut. Det kunde ha slutat illa. Men hon kunde också ha varit kärnfysiker eller hemmafru med tio barn. Istället blev hon läkare och är nu verksamhetschef på geriatriska kliniken (som sysslar med äldres sjukdomar) på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.
Jag sitter och fikar med Sinikka Svensson i Björnsholm och sällan har en fikastund varit lika underhållande. Hon är lågmäld men en utmärkt berättare med sällsynt "timing", spjuveraktig blick och ett smittande skratt. Hennes liv är en historia utöver det vanliga. Här överträffar verkligheten dikten med hästlängder.
Sinikka Svensson växte upp i Åbo, Finland med en auktoritär far. Hon hade ingen aning om vad hon ville bli.
- Jag var snäll men vild, nyfiken och aningslös, berättar Sinikka Svensson. Åbo kändes för litet så jag rymde till Stockholm när jag var bara 16 år. Det var alldeles tokigt förstås, men gick bra. Mamma var brunhårig när jag försvann men gråhårig när hon hittade mig tre månader senare.
Utan pardon sattes hon i en religiös flickskola i Åbo med orimliga regler som bara triggade den upproriska tonåringen.
- Säkert var det därför som jag gifte mig och blev mamma redan vid 19 års ålder.
Äktenskapet höll inte men dottern har hon alltid haft en innerlig relation med. Upptäckarlusten började göra sig påmind så hon tog fram en Europakarta och en pil.
- Pilen hamnade i Jugoslavien, men jag fuskade och ändrade till Italien, berättar Sinikka Svensson. Jag sålde allt jag hade och flyttade dit med dottern. Lika aningslös som någonsin, men det gick bra den gången också. Ett och ett halvt år bodde jag i Italien innan jag sökte jobb på Grand hotell i Stockholm.
På Grand trivdes hon och fick allt mer ansvar. Hon fixade stora fester åt stora celebriteter i stil med kungen och Indira Gandhi.
- Tyvärr var det ohållbart att fortsätta den karriären. En ensamstående mamma kan inte ha nattarbete.
Trots alla sina ungdomliga föresatser började Sinikka Svensson att studera igen.
- Jag var 25 år och blev helt betagen i kärnfysik. Men jag sansade mig och funderade på vilka arbetsutsikter en kärnfysiker kan ha och slog istället in på medicin.
Vid dryga 30 år var hon färdig läkare och ville som vanligt vara med där det hände saker.
- Akuten och intensiven var min naturliga arbetsplats och där stortrivdes jag. Men så fick jag ett erbjudande om att vara med och bygga upp geriatriken på Huddinge. Det var 1992 och jag hade inte tänkt stanna särskilt länge utan i stort sett vara med och rigga verksamheten.
- Men det var en spännande utmaning att organisera vården så att patienten så snabbt som möjligt hamnar på rätt vårdnivå och det har jag pysslat med sedan dess. Hela tiden har det dykt upp nya utmaningar som kvalitetssäkring och utvecklad patientsäkerhet. Det har varit för intressant för att sluta.
Nu är Sinikka Svensson administratör på heltid. Hon är verksamhetschef för en jättestor forskningsgrupp med världskompetens på exempelvis Alzheimers sjukdom. Hela åtta professorer arbetar där, tillsammans är de 330 anställda.
- Vi vet definitivt mer om Alzheimers än för tio år sedan, men vi har inte knäckt gåtan. Det arbetet är dock bara en del av helheten. Den stora volymen handlar om äldre patienter som har flera sjukdomar samtidigt.
- Traditionellt är vården indelad efter organen. Lunga, hjärta, njure och så vidare. Men en patient med höftledsfraktur som har njursvikt, yrsel och biverkningar av mediciner måste behandlas av en rad olika specialister och det krävs en bred kompetens för att sköta den remitteringen. I den bemärkelsen är vårt arbetssätt nästan unikt.
Sinikka Svensson är läkare utan vit rock, men grunden som läkare ger stora fördelar i jobbet.
- Det är en tillgång med erfarenheten. Jag ser mig fortfarande som läkare i första hand i den meningen att jag ständigt sätter patienten i fokus.
Sinikka Svensson träffade en före detta tävlingscyklist från Västervik och Anders kunde absolut inte tänka sig att pendla.
- Det kunde jag. Men jag har utan tvekan ett mycket krävande arbete och för mig gällde det att kunna fortsätta prestera mer än bra.
- Vi köpte hus i Björnsholm och det har fungerat alldeles utmärkt att veckopendla. Jag jobbar fyra dagar i Stockholm och en dag hemma. Mina farhågor för vad personalen skulle säga försvann direkt när jag fick höra:
"När du är i Björnsholm kan vi äntligen få tag på dig". Det är inte alltid så lätt på Huddinge sjukhus.
- Jag kan få distans till jobbet och jag har verkligen kommit till ro. En bidragande orsak är min makes släkt som välkomnat mig med stora famnen.
- Fortfarande är jag nyfiken, men inte vild längre, bara snäll, säger Sinikka Svensson med sitt smittande leende.