Västervik2007-09-26 01:05För första gången i mitt 60-åriga liv har jag varit på något så lyxigt som en kryssning. Utgångspunkt och slutmål var den helt underbara och osannolika staden Venedig. Dessemellan blev det strandhugg i flera grekiska städer och i Kroatien. Av de 1800 passagerarna på båten var den överväldigande majoriteten engelsmän och amerikaner. Vi kunde konstatera att de båda engelskspråkiga folken var ganska lätta att skilja åt. Ett säkert sätt var att iaktta vanan att använda bestick. Amerikaner äter bara med gaffel medan engelsmännen är lika "civiliserade" som vi och använder både gaffel och kniv.Ett annat kännetecken är att amerikaner har en vana att höras mer när de pratar. Om det beror på accenten i språket eller på att de hör hemma i världen största stormakt vill jag låta vara oskrivet. De var också mer iögonenfallande när det var dags att klä sig för middagen på kvällen. Det var smokingklädda gentlemän och damer i klänningar som kunde passat på vilken filmgala som helst. I det sammanhanget kände vi, i den lilla gruppen svenskar, oss mer hemma med resenärer från England, en snygg kavaj, på sin höjd kostym, och en neutral finklänning, var vår mer återhållna stil.Amerikansk förmåga att på ett friktionsfritt sätt organisera och förflytta människor fick vi flera bevis på, både när vi gick ombord och när det var dags att avsluta resan. Allt gick på någon kvart. Den effektiviteten stod i bjärt kontrast till kaoset som uppstod på flygplatsen i Italien där alla hade bestämt att gå till samma utgång samtidigt.Vid strandhuggen fungerade också allt efter uppgjorda planer. De som anmält sig till utflykter delades i grupper där alla fick en klisterlapp med ett nummer att sätta på väl synlig plats. Sedan leddes gruppen av en guide som höll upp en skylt med samma nummer på. Praktiskt, men det kändes lite som när jag var på min första skolresa till Åtvidaberg 1956. Vid strandhugget i Split i Kroaten var guiden en liten rödhårig dam som nog hade missuppfattat sitt uppdrag som guide och istället trodde att hon skulle leda en pluton i strid. " Let´s go" ljöd hennes kommandorop när det var dags för förflyttning. Flera av gruppens amerikanska män sa sig känna igen tongångarna från sin tid i armén. Anförda av denna rödflammande general skulle vi besöka den lilla staden Trogir. På väg över bron som ledde in i staden fick jag plötsligt se en man med ett bekant utseende som ingick i en annan guidad grupp. Normalt skulle jag nog ha tänkt att det var en dubbelgångare, men Per-Olof Gabrielsson, mer känd som Gabriel, han är alldeles sin egen och kan omöjligt förväxlas med någon annan. Vi tittade på varandra och sa med en mun: "Men vad gör du här".I gruppen visade sig också ingå bland andra Jonssons från Hulthorva och Axelssons från Skedshult. De var på resa med pensionärsföreningen. Att de hade hamnat på precis samma plats vid samma tidpunkt som vi bevisar väl att talesättet "världen är liten" stämmer bra. Någon tid att hälsa närmare och utbyta reseupplevelse blev det inte just då. Vi var tvungna att skynda vidare när vår härförare ropade " Let´s go".
