– Jag var fem år när jag fick ett durspel från friherre Fleetwood på Gränsö, så jag firar 75 år som speleman i år, säger Stanley Ahl och visar det vackra durspelet som varit hans följeslagare sedan dess.
Han plockar upp det och spelar en glad melodi. Takterna sitter där de ska och de senaste åren har musiken tagit allt mer tid.
– Jag hade ett långt uppehåll men tog upp det igen när jag gick i pension vid 63 års ålder, säger Stanley Ahl och berättar hur han då gick med i Dursmederna i Ankarsrum.
– Jag gick en del kurser och lärde mig spela igen, säger han.
Numera är det sjumannabandet Västerviks Glapack som gäller. Bandet spelar på diverse tillställningar och har en fast programpunkt under allsångskvällarna i Stadsparken på somrarna. Stanley Ahl är engagerad i stadsparksföreningen och ser cirkeln som sluten när han nu uppträder på den arena där hans far, Hugo Ahl, underhöll på sin tid.
Musikintresset har han nämligen med sig hemifrån. Fadern spelade dragspel i Solstadströms dansorkester och under uppväxten fick modern finna sig i att Stanley hakade på pappans intresse.
– När orkestern tränade hemma hos oss fick hon plocka fram alla kastruller och vispar så att även jag kunde vara med och spela, berättar han.
Intresset växte och Stanley Ahl började spela mer professionellt. Som barn var han bland annat med i Västerviks ackordionklubb där han spelade både durspel och dragspel.
– Men när jag var 13 kom rocken in i mitt liv och då tappade jag intresset, säger han.
Ett annat ungdomsintresse var friidrott. Stanley Ahl var en duktig spjutkastare i Västerviks IF och vann en del framgångar som sådan. Dock var det svårt att hinna med fritidsintressen.
– Jag arbetade inom psykiatrin i hela mitt liv och då jobbade jag varannan helg så det var inte så lätt att ta ledigt, säger Stanley Ahl och berättar att han ibland tvingades sälja sina jobbpass för att kunna vara med och tävla.
Psykiatrin, ja. Att Stanley Ahl kom in i den världen var ingen slump. Båda föräldrarna jobbade på S:ta Gertruds sjukhus och fadern tyckte att Stanley borde söka sommarjobb där. Så det gjorde han. Och blev kvar i 45 år, ända till pension.
– Det var ett bra jobb. Jag trivdes och fick utbildningar i landstingets regi, säger Stanley och berättar att han jobbat inom flera olika delar av psykiatrin. Han var också med och startade psykrehab som slog upp sina portar nere i stan 1992.
– Där hjälpte vi patienter som bott länge på sjukhuset och som blivit utslussade i samhället.
Under sina år inom psykvården har Stanley Ahl sett stora förändringar, både i antalet människor som vistas på de psykiatriska avdelningarna och i behandlingsmetoder. De erfarenheterna använder han sig nu av via sitt engagemang i psykiatriska museet, där han guidar besökarna genom olika tidsepoker inom vården.
– När jag började jobba 1955 fanns 1 500 patienter på sjukhusen. Det var ungefär då som psykofarmakan kom och när mediciner började användas skrevs allt fler ut och nedläggningarna började.
Stanley Ahl tycker så här i efterhand att omdaningen gick lite för snabbt.
– En del hade bott på sjukhuset i många år och skickades plötsligt ut i samhället. Många mådde väldigt dåligt och vi fick utbilda hemtjänsten i hur de skulle ta hand om dem.
Livet på sjukhuset blev som en egen värld och även för personalen inom psykiatrin innebär åren många erfarenheter och kontakter.
– Patienterna blev lite som familjemedlemmar. Men levde så tätt inpå dem, säger Stanley Ahl och berättar att det än i dag händer att han får samtal från tidigare patienter som vill prata lite.