Han skriver om Sta Gertruds sjukhus

Lennart Ökvist har skrivit en bok om de svenska mentalsjukhusens epok i Sverige med utgångspunkt från S:ta Gertruds sjukhus i Västervik.

Långa varma bad var en "behandlingsmetod" för att hålla störiga patienter lugna. Den här gripande bilden bilder omslag till Lennart Ökvists engagerade bok om svenska mentalsjukhus. Foto: Privat

Långa varma bad var en "behandlingsmetod" för att hålla störiga patienter lugna. Den här gripande bilden bilder omslag till Lennart Ökvists engagerade bok om svenska mentalsjukhus. Foto: Privat

Foto: privat

Västervik2010-08-27 16:50
- När Sverige reste sig ur u-landsträsket och nationen sprängde iväg in i framtiden så var det en hel grupp människor som inte fanns med på välfärdståget, säger Lennart Ökvist, född och uppväxt i Västervik. Det var de mentalsjuka och andra udda existenser som gömdes undan och glömdes bort. Bland annat på S:ta Gertruds sjukhus i Västervik. En ljus, vackert och symmetriskt välplanerad anläggning där allt var skinande rent men där människan och vården glömdes bort under ett halvt sekel. - Man stoppade undan de här människorna. Lade dem i varma långbad, steriliserade dem, gav dem elchocker, lobotomerade dem. En fruktansvärd behandling och det värsta är att hela samtiden var överens. Så länge allt var nyskurat och nytvättat, rabatterna var rensade och gruset krattat så var allt frid och fröjd. Lennart Ökvist, 53 år, har just kommit ut med en bok i ämnet: "En sinnessjuk värld. Mentalsjukhusens epok i Sverige 1910-1960 speglad genom S:ta Gertruds sjukhus i Västervik". Att ämnet engagerar honom är det ingen tvekan om. Det blixtrar till i hans mörka ögon och han går igång rejält när han berättar om den mörka tid i svensk mentalsjukvård som han undersökt. Vi träffas vid huvudbyggnaden på det som en gång var en av åtta mönsteranläggningar i Sveriges mentalsjukvård. Han växte upp alldeles i närheten av S:ta Gertruds sjukhus och utforskade området som barn. Som vuxen var han tillbaka som vårdare. Han arbetade en tid på fasta paviljongen, men mot alla regler så förde han samtal med de intagna och därför fick han sparken. Som så mycket annat i Lennart Ökvists liv kom han att bli författare av en ren slump. I Västervik var han känd som musiker och det var också som musiker och låtskrivare han började arbeta när han flyttade till Stockholm. - Jag lärde känna en tjej som hängde med i kretsarna runt Ebba Grön på den tiden och när jag långt senare fick höra att hon blivit psykiskt sjuk så bestämde jag mig för att hälsa på henne på behandlingshemmet hon bodde på i Järna. - Hon bodde i en helt bedrövlig situation. Det kändes som om man bara föst ihop ett gäng med hopplösa fall till ett boende och sedan bara förvarade dem där. Lennart Ökvist blev så illa berörd att han och hans fru bestämde sig för att starta ett privat vårdhem och ta hand om den här tjejen och några andra sjuka personer. De köpte en gård utanför Nyköping och startade ett LSS-boende. - Vi höll på mellan 1998 och 2007 och hade ett tiotal anställda. Men när våra svåra fall var så pass friska att de kunde gå vidare i livet så valde vi att lägga ner verksamheten. Samhällets syn på mentalvård är därför ett självklart intresseområde för Lennart Ökvist och när han började leta runt i gamla handlingar snubblade han över ett stort antal journalbilder i ett arkiv. - Det var bilder som var avsedda att bli porträttbilder till journaler, berättar Lennart Ökvist. Men porträtten var bara en liten del av bilderna, obeskurna gav bilderna också miljöer och en aning om atmosfären på de här institutionerna. - Bilderna fascinerade mig fulltständigt och jag började samla in fakta på ett mer systematiskt sätt. När jag frågade runt bland före detta anställda och på institutioner så möttes jag först av ett tydligt motstånd och då vaknade min nyfikenhet på allvar. - Först tänkte jag att materialet kunde bli en artikel i en facktidning men ganska snart insåg jag att det var mycket nog till en bok. Själva faktainsamlingen tog kanske fyra månader för Lennart Ökvist. Bland annat läste han minst 50 journaler. - En väldigt rolig tid där jag träffade massor av intressanta människor och fick otroligt mycket hjälp, inte minst av journalarkivet i Västervik. Själva skrivandet tog lika lång tid. - Det var därefter det verkliga jobbet började. Först var jag tvungen att stryka 500 sidor text för att få en läsbar bok. Sedan fick jag bli min egen förläggare med allt vad det innebär och så oändliga redigeringar och korrekturläsningar innan boken äntligen var klar. Nu planerar Lennart Ökvist att fortsätta som förläggare. Närmast på tur att komma ut ligger en barnbok. Kommer du att fortsätta skriva?
- Absolut, det vet jag. Men det kommer inte att handla om samma ämne. Jag har faktiskt redan börjat samla material. Det kan bli en 70-talsskildring med inslag från Västervik, Ankarsrum och Gamleby.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om