Helena Döse kunde mycket väl ha förblivit en anonym (fast lika glad) Kungälvstjej. Men en oförglömlig septemberkväll på Scandinavium i Göteborg ändrades allt. I fyra veckor hade 25-åringen repeterat Aida, som stand in för huvudrollsinnehavaren Birgit Nilsson. De planerade två föreställningarna blev snabbt utsålda. Eftersom Birgit Nilsson var fullbokad tackade hon också nej till en extra insatt föreställning. Vad göra? Ett hemligt råd slog sina kloka huvuden ihop - och kom med en förfrågan till Helena Döse.
- Jag kände inte nerverna, tyckte bara att det var fantastiskt. Jag var redan Aida! Fylld av vemod gick jag på sandbankarna utmed Göta älv och kände mig som en etiopisk prinsessa inför slaget om Egypten. Jag har lätt för att leva mig in i roller.
Tydligen fattade rådet ett klokt beslut. Det blev stående ovationer. En världsstjärna föddes.
Morgonen efter gick telefonerna varma. Storstilade jobberbjudanden från prestigefulla operahus, som Chicago Opera Theater, trillade in. Men Helena Döse avvisade alla erbjudanden, de närmaste två och ett halvt åren var redan intecknade med mindre roller. Ingenting som hon sörjer.
- Det var min stora lycka, kolossalt viktigt. Om jag hade sjungit på Chicago direkt efter Aida hade jag sjungit sönder mig och misslyckats direkt. Att sjunga på stora scener fordrar erfarenhet.
Innan hon tog världen med storm fullföljde hon alltså sitt tvååriga kontrakt med Berns Opera. Vid sceningången träffade hon kollegan Dietrich Gross, sedermera maken. Han blev blixtförälskad, medger han:
- Jag föll för hennes röst, den går rätt in i hjärtat. Hon har en omåttlig charm så jag blev helt förtrollad.
Tids nog har även världen fallit för denna sopran.
Musikdriften, som hon säger, hade hon sedan barnsben. Redan under tiden på folkskolan i Romelanda spelade hon tramporgel och sjöng på såväl skolavslutningar som begravningar.
- Det var bra mycket roligare än att hjälpa mamma i köket.
Så mamma, som likt pappa överöste dottern med kärlek, fick finna sig i att dottern hon fått efter fem söner hade en faiblesse för gospelmusik.
- Då tyckte jag inte om operamusik. Jag tyckte att det var skrikigt.
Men likt ett trollslag ändrade hon sin musiksmak efter att ha lyssnat till Birgit Finniläs och Rut Jacobssons Orfeus och Eurydike.
- De sjöng så vackert att jag fylldes av hänryckning. Jag ville också sjunga opera.
Vilket hon gjorde med besked fram till för två år sedan. Numera ägnar hon sin energi åt att fånga upp och odla nya världsnamn genom utbildningen Master Class i Kungälv.
- Det är mitt sätt att betala tillbaka till hembygden, säger Helena Döse.