I ett trivsamt inrett bibliotek på boendet har Kerstin Asplund slagit sig ner på en pall. Runtomkring henne sitter boende i sina rullstolar, alternativt bekväma öronlappsfåtöljer. Några följer uppmärksamt hennes läsning, andra nöjer sig med att slappna av till ljudet av hennes röst. Den här dagen är det romanen "Potensgivarna" av Karin Brunk Holmkvist, som står på tablån. En rolig, lite småfräck historia från en tid som flera av de äldre kan relatera till.
Det var våren 2013 som Kerstin Asplund började engagera sig i projektet Läskraft! som syftade till att nå, utbilda och skapa nätverk för frivilliga och anhöriga högläsare för personer med demenssjukdom.
Till en början läste hon en gång i veckan för en grupp på korttidsboendet Annagården. Sedan projektet avslutats valde Kerstin Asplund att fortsätta. Nu besöker hon Vapengränd varannan vecka och läser för dem som vill. En del är dementa, men långt ifrån alla.
Den här dagen har sex personer från boendet kommit till biblioteket för att få sig litteratur till livs. Hur mycket var och en kan hänga med i historien varierar, och det kan därför vara en utmaning att lägga sig på rätt nivå i förhållande till mottagaren.
När det gäller människor med demens gäller det exempelvis att sammanhangen inte är allför komplicerade.
– Det får gärna vara roliga och lättsamma berättelser, inte så sorgliga, säger Kerstin Asplund.
Att leta i bibliotekets "läsa lätt-hylla" kan vara ett annat sätt att hitta lämpliga högläsningsböcker.
– Där finns en del klassiker som de äldre känner igen, men de är förkortade och förenklade. Och många barnböcker, exempelvis Emil i Lönneberga, kan vara roliga även för vuxna. Men det gäller att välja med finess och höra sig för.
Varför gör du detta?– Jag tycker att det är jätteroligt att läsa högt. Jag har alltid gjort det för mina barn och barnbarn, men nu är de inte så intresserade längre, säger Kerstin Asplund.
Högläsningsprojeketet bygger på frivillighet och Kerstin Asplund tycker att det vore bra om fler ville anmäla sig så att fler äldre kan få njuta av högläsning.
Själv är Kerstin Asplund pensionär sedan åtta år. Hon flyttade hit efter ett yrkesliv som distriktsläkare i Jämtland, för att komma närmare barn och barnbarn.
– De bor i Kalmar och Linköping så jag bosatte mig mittemellan, säger hon.
För Marianne Nilsson, som bott på Vapengränd i två år, är högläsningsstunderna en trevlig aktivitet då hon dels vill ha något att göra, dels uppskattar litteratur.
– Jag läser själv ibland men sedan jag fick fel på ögonen blir det inte så mycket. Så jag är gärna med på det här, säger hon.