I våras doktorerade Emmelie vid Universitetet i Tromsö och kan numera titulera sig doktor i marin ekologi. I sin studie undersökte hon om havslevande djur tillgodogör sig kol som produceras utan solljus, tack vare metangasutsläppen djupt nere i havet.
– Och vi såg att vissa djur faktiskt tar upp det här. Det var häftigt att få det bekräftat! säger hon.
Efter doktorandåren i Tromsö blev hon erbjuden en forskningstjänst på samma universitet, fast vid en annan institution, och Emmelie och hennes man bestämde sig för att stanna kvar ett tag till.
– Vi trivs bra, men jag vet inte om vi vill bo här för alltid, säger hon.
Från början var Emmelie inte alls säker på att hon ville doktorera, eller fortsätta forskarbanan. Efter utbildningen i marinbiologi vid Göteborgs universitet tittade hon på jobb lite varstans i Sverige, som marinbiolog hos olika länsstyrelser eller vid privata konsultföretag. Men så fick hon se annonsen för en doktorandtjänst i Tromsö. Hon hade då redan varit på flera forskningsresor till Svalbard och fastnat både naturens skönhet och det spännande marina livet i Arktis.
– Jag blev helt såld när jag läste annonsen. Jobbet innebar en kombination av olika typer av forskning och ett flertal expeditioner till Svalbard och Arktis och det kändes som att det skulle passa mig perfekt.
Hon sökte och fick jobbet, så 2014 gick flytten. Med sig hade hon sin man David Hammenstig (ja, eller han var inte hennes man då, de gifte sig förra sommaren, i Västervik). David är också biolog. Han jobbar mer med sötvattensystem, men har tack vare att Universitetet i Tromsö lockar till sig många forskare, också lyckats hitta jobb här.
– Vi sa att vi kör på. Det är en spännande chans och roligt att få testa att bo norr om polcirkeln.
Just det har varit en utmaning, berättar Emmelie.
– Nu har vi inte haft en mörk natt sedan början av april och det dröjer till augusti innan det blir mörkt igen. Men det är spännande att uppleva vad det gör med kroppen. Man får ha mörkläggningsgardiner och tvinga sig själv att gå och lägga sig, för man blir inte trött.
Därför uppskattar hon att få lite tid i Västervik nu. Det kanske inte blir jättemörkt, men skillnaden är stor mot ljuset i Tromsö.
Och på vintern är det tvärtom.
– Två månader om året är det mörkertid. Då går solen inte upp alls. Man lever efter årstidsväxlingarna på ett helt annat sätt där uppe. Och fördelen med vintern är att norrskenet är alldeles fantastiskt! Men jag uppskattade att komma hem över julen och i alla fall få några timmars ljus om dagen.
Något hon däremot inte vant sig vid riktigt under det här besöket är värmen. Visserligen blir det inte så farligt kallt i Tromsö, tack vare närheten till havet, men någon tropisk värme har de inte haft.
– Det sägs att det tar två veckor för kroppen att anpassa sig och jag ska bara vara här en vecka...
Att det skulle bli marinbiologi var inte ett självklart val. Emmelie läste det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet, men hon är också väldigt intresserad av språk och ett tag gick tankarna åt det hållet. Efter gymnasiet åkte hon till Spanien, där hon pluggade spanska och bodde i en spansk familj i Murcia i södra Spanien.
Resten av hennes familj delar inte heller hennes stora intresse för naturvetenskap.
– Nej, jag är det svarta fåret i familjen, skojar Emmelie.
– Mamma är sjuksköterska och pappa har jobbat inom frivården, men är nybliven pensionär. Min bror är organisationsutvecklare och jobbar med HR-frågor och min syster är fysioterapeut. Så det är bara jag.
Däremot tror hon att uppväxten i Västervik har påverkat hennes livsval.
– Vi hade båt och var mycket ute i skärgården. Det kan jag verkligen sakna. Men jag tror det var tack vare det jag blev intresserad av havet.
Under uppväxten var däremot simning det stora intresset och något som tog upp större delen av Emmelies fritid.
– Jag tränade och tävlade och jobbade som badvakt.
Sedan flytten till Tromsö har hon fått skaffa sig nya saker att göra på fritiden.
– Man får anpassa sig lite till naturen och livsstilen här. Man går på tur, ibland gör man toppturer. På sommaren försöker man ta till vara på de långa dagarna så mycket man kan. På vintern åker jag mycket längdskidor. Det tyckte jag om att göra hemma i Västervik också, men det var ju sällan snö.
Numera pratar Emmelie norska så pass bra att flera faktiskt har trott att hon är infödd. Men arbetsspråket är oftast engelska.
– Det har varit forskare från många andra länder och det blir lättare så. Då förstår alla och ingen känner sig utesluten.
Hur framtiden kommer se ut vill hon inte sia om i dag. Just nu är det Tromsö och Arktis-forskningen som gäller.
– Jag och David trivdes väldigt bra i Göteborg, men bara därför är det inte säkert vi hamnar där.