Irene Johansson är relativt nyanställd hos Hyresgästföreningen. Hon tillträdde tjänsten, som är på 90 procent, 2010. Men hennes engagemang i hyresfrågor är betydligt äldre än så. Hon började engagera sig i början av 1990-talet när hon hade fått en lägenhet på Långrevsgatan.
Det var egentligen inga omvälvande frågor eller händelse som tände hennes intresse, även om de stora hyreshöjningarna som drabbade många hårt i början av 90-talet, säkert bidrog. Hon pratar mer om den sociala samvaron med andra hyresgäster som hon tyckte kändes viktig och värdefull.
- Det var flera äldre medlemmar på Långrevsgatan som såg mig och lät mig komma med i verksamheten, berättar hon.
Det dröjde inte så länge innan hon blev ordförande på Långrevsgatan. Det förde i sin tur med sig att uppdragen i Västerviksföreningen dök upp och växte. Det finns mycket att göra, även om hon tycker att Bostadsbolaget i Västervik är en bra motpart.
- Bostadsbolagets hyresgäster trivs oftast väldigt bra, säger hon.
Irene, har på det personliga planet, mer handgripligt sett hur svårt det kan vara att komma in på bostadsmarknaden. När hon flyttade till Västervik i sin ungdom var hon utan jobb. Det betydde att hon inte fick någon lägenhet för att hon saknade anställning.
- Jag tältade i fyra månader, berättar hon.
Hennes arbete består mycket av att vara ute bland folk. Det är dörrknackning och bostadsmöten, som avlöser varandra. Hon jobbar bara med lokala föreningar med frågor som rör fritid och boendeinflytande.
Irene Johansson föddes i Uppsala. Men hon lämnade staden med sina föräldrar redan i späd ålder. Pappa var smålänning och mamma stockholmska.
- Pappa trivdes inte i storstaden, förklarar hon.
Det förde med sig att flyttlassen avlöste varandra; först till Ramstad utanför Gamleby och senare till Rumskulla där hon växte upp och gick de första sex åren i skolan.
- Det var en bra och fin miljö när man var liten. Men som tonåring var det ödsligt, tycker hon.
Högstadiet avverkades i Vimmerby och hon bodde i Storebro med sin pappa. 1982 kom hon till Västervik och fick så småningom jobb på Electrolux och efter tältsommaren lägenhet i Gunnebo. Efter något år i Smålandsstenar återvände hon till Västervik. Det var samma visa: inget jobb - ingen bostad.
- Jag fick bo hos en syster den första tiden.
Under elva år var hon sedan bokbindare på Offset-Tryck, samtidigt som hon körde taxi på helgerna. När Offset-Tryck försvann satte sig Irene på skolbänken igen. Hon fick börja med att läsa in högstadiet. Det hade hon försummat. Studierna ledde till slut till en examen i socialpedagogik. Men nu hon har alltså valt att jobba med bostadsfrågor.