Regnet strilar ner utanför uteserveringen på Sahara, där Per Malmborg förbereder sig för kvällens spelning. Han medverkar i sommarens andra upplaga av restaurangens nysatsning ”Scen Onsdag”, och publiken ska så småningom få höra hans egenskrivna, underfundiga sånger och visor framföras från scenen längst in i lokalen.
Att Per Malmborg spelar på krogen hör dock inte till vanligheterna. Större chans har du att möta honom på något föreningsmöte, inom äldreomsorgen eller ”funkisomsorgen” (omsorg för funktionshindrade). Eller på fängelset.
– Jag har ett hundratal spelningar om året. För några veckor sedan spelade jag på anstalten. Det var små intima konserter, 14 stycken på 14 olika avdelningar. Rätt slitigt, men man får många intressanta samtal.
Många av de intagna tar chansen att få en pratstund i samband med konserterna, andra vill ha hjälp med att stämma en gitarr. Per har märkt att han med musikens hjälp kan få en särskild kontakt med människor.
– Musik kan väcka känslor, på både gott och ont. När man spelar för äldre, till exempel, så kan man väcka minnen. Dementa kan plötsligt vakna till och sjunga med. Man blir lite av en musikterapeut!
Att finnas till för människor som har eller har haft det svårt har gått som en röd tråd genom Pers Malmborgs liv, även yrkesmässigt. Per gick social linje på gymnasiet, och började sedan sommarjobba på Norra sjukhuset.
– Jag insåg då att jag har ett väldigt stort intresse för människor, och framför allt att jobba med trasiga människor. Det är inget man blir rik på, men jag gillar det.
De senaste åren har Per Malmborg verkat inom handikappomsorgen – där han ofta får användning för sina musikaliska färdigheter. Han har ofta konserter eller leder allsång på dagcenter runt om i kommunen.
Genom åren har han även spelat på många större scener runt om i Sverige. Men att nå en bredare publik och bli känd för sin musik är inget självändamål för Per. Han har aldrig haft någon dröm om att slå igenom som artist.
– Antalet i publiken spelar ingen roll, man måste göra bra ifrån sig ändå. På fängelset kan det vara två i publiken. På Ölands skördefest var de 700. Ofta är det trevligare med de små, intima konserterna. Jag trivs bra med det lilla formatet, där jag får beröra med min musik.
De egna låtarna handlar ofta om olycklig kärlek eller orättvisor i samhället, med inspiration från svenska vishjältar som Taube och Bellman.
– Jag skriver om trasiga människor. Men det ska alltid finnas ett hopp, det är viktigt.
Musikintresset har Per fått med modersmjölken. Mamman spelade ofta på dansbanorna, och pappan sjöng i ett pojkband på 1930-talet. Det första musikminnet var när Per vid tre års ålder hörde pappan spela
Blueberry Hill med Fats Domino, och Little Richard.
– Jag fastnade särskilt för Little Richard.
Så småningom lärde sig Per att spela bas och gitarr, på egen hand, och i tonåren började han spela tillsammans med sina kamrater. När han själv bildade familj och fick barn lades musiken på hyllan ett tag, för att plockas fram igen när barnen vuxit upp. Numera engagerar han sig också för att andra ska få chansen att uppträda och dela med sig av sin musik. Han är en av eldsjälarna bakom Open Stage, en återkommande öppen scen på Hotell Fängelset i Västervik, och i höst är han med och drar i gång en trubadurtävling på Briggen. Ett slags poetry slam, fast för trubadurer.
– Vi ska utse stans bästa trubadur.
Hur han hinner med allt det här, plus hundratals konserter och ett heltidsjobb? Per ler.
– Jag är väl en lite rastlös själ.