Det blir en dålig intervju. Det är mitt första uppdrag på Västerviks-Tidningen. Jörgen Karlsson har klivit ner från ordförandestolen i Västerviks FF. Jag vill veta orsaken. Den riktiga orsaken. Året är 2008 och Karlssons avhopp är kulmen på klubbens stormigaste period någonsin. Jag har en halvsida till förfogande. Jag skriver rubriken "Karlsson talar ut" på datorskärmen. Han är inte på prathumör. Suddar ut rubriken. Skriver en ny: "Därför hoppar Karlsson av ordförandeposten". Får sudda ut den också. Han vägrar förklara. Jag skriver en notis om att Karlsson slutar "av personliga skäl". Det är bara halva sanningen.
Det är hösten 2006. Det är nu eller aldrig för Västerviks FF. BK Zeros väntar på bortaplan. VFF är fast förankrat i botten av trean och långt från ett nytt kontrakt. Inte ens den positive Karlsson tror på en vändning. Bristen på ledare börjar ta ut sin rätt. Ekonomin är på väg åt fel håll. Mest syns det på Karlsson kassören, Karlsson domaren, Karlsson ungdomstränaren. Han är inte mannen som ger upp i första taget.
- Vi är flera som springer runt och hjälper till lite här och var. Ett par går in i väggen. Andra är på gång att göra det. Jag minns att jag tänkte att vi skulle fokusera på det som är bra. Jag minns ett möte där jag pratar om visioner och vill se framåt. Men jag säger också att "Ingen ska behöva gå in i väggen i den här klubben igen".
Samtidigt vinner VFF oväntat med 2-0 mot Zeros. Laget fortätter att vinna. Efter en heroisk insats på hösten säkrar laget ett nytt kontrakt. Klubben lever upp och ser fram emot spel i trean även 2007. Men Jörgen Karlsson har andra planer.
Som barn vill han gärna hålla sig i bakgrunden. Han gillar inte att synas. I arbetslivet som redovisningsansvarig på ett företag utvecklar han mottot verka utan att synas.
- Jörgen betyder bonde. Jag har alltid varit en grovjobbare i det tysta, berättar han och ler.
Nyfikenheten, envisheten och den höga tåligheten får honom att ta emot fler uppdrag i VFF 2006.
- Det är många som säger åt mig då att jag inte ska ta fler uppdrag. Men jag vill väl och vill visa att jag klarar av det. Men jag får allt svårare att fokusera. Jag blir splittrad. Jag börjar sätta klubben före mig själv.
Samtidigt är det få som inser hur illa det är med klubbens ekonomi hösten 2006. Styrelsen diskuterar att degradera laget till sexan. Styrelsen är oenig.
Ekonomin är inte akut, men Jörgen Karlsson tror att det ska bli spelarbrist till 2007 och jobbar på att få igenom en nystart och starta om som "en nyförening".
Ett av Västervikssportens mest bespottade beslut tas och VFF degraderas ner förbi elitfyran och ner till fyran. Spelare och medlemmar känner sig inte delaktiga i beslutet som utlovats. De försöker förstå, men det går inte.
Dagen efter är Jörgen Karlsson förbannad på Västerviks-Tidningens vinkel.
- Artikeln är invinklad på degraderingen. Inte på klubbens överlevnad. Vi försöker rädda klubben och intäkterna är små. Det är det som är det viktiga. Jag tycker att det varit fel fokus på beslutet allt sedan dess. Jag har inte hundra koll på om spelarna fick vara med och bestämma eller inte, men jag ville väcka klubben med beslutet. Jag är oerhört stolt över att klubben lever vidare i dag. Det hade den inte gjort om vi inte tagit det här beslutet.
En del menar att han har förstört Västerviksfotbollens chanser att nå en ny hög nivå igen.
- Jag har fått bära hundhuvudet för beslutet. Det kan jag ta. Jag har släppt det nu. Jag har aldrig varit intresserad av vendettor. Jag har varit en del av att klubben är kvar i dag mer än så säger jag inte. Bara att det är kul att Thomas Carlsson är tillbaka som tränare idag, Ferdi Sajhadi har startat ett nytt lag och att Jörgen Söderlund är tillbaka i VFF igen. Jag känner inte att jag svikit klubben. Jag satte klubben före mig själv.
2007 skriver Jörgen Karlsson upp ytterligare en ny titel på sitt visitkort: "Ordförande i VFF". Han jobbar på lika hårt som vanligt. Fast med ännu mer sysslor än tidigare. En dag blir det för mycket. Han har kokat kaffe i många år. Nu vet han inte hur man gör. Han känner inte lukten av kaffet. Han tappar känseln. Högra hjärnhalvan stänger av. Hela köket blir färglöst.
- Det är som error i datorn. Allt bara stängs av. Jag får börja om med allt. Jag är som ett barn som får lära om allt. Jag skrattar och gråter om vartannat. Jag lever som Skalman. Äter och sover. Då förstod jag hur hårt jag jobbat och hur hårt allt runt beslutet tog på mig. Några veckor senare får han diagnosen utmattningsdepression.
Jörgen Karlsson välkomnar mig på baksidan av sitt hus. Vi går undan solen och sätter oss i skuggan. Han kryper upp med fötterna under sig i hammocken. Tre år efter kollapsen kan han le igen.
- Att jag fick en utmattningsdepression var det bästa som hänt mig. Det var nollpunkten eller botten om du vill. Jag fick insikt om hur jag levde innan det var för sent. Jag blev inte bekväm i den rollen som jag fick till slut. Jag var alltid på väg någonstans och aldrig i nuet. Jag var envis och inte så lyhörd alltid. Ordföranderollen passar inte mig. Det är inte jag.
Han berättar att han inte ångrar beslutet att degradera VFF. Men också om vägen tillbaka till livet.
- Jag började göra saker som jag kan från ryggmärgen. Jag började spela schack igen. Jag vågade träffa folk. Vågade prata om min psykiska ohälsa. Lärde mig att kämpa för mig själv igen. Om fler tänker på sig själva mer, är nöjda med sig själva och inser att vem som helst som vill väl kan hamna i den här situationen, så kommer de också till insikt. Lycka handlar inte om materialism utan mycket om att trivas med tillvaron och kunna ge och ta emot kärlek till allt levande på vår jord.
Han fortsätter:
- Jag blev som bonden på schackbrädet som när den går över sista raden på brädet kan förvandlas till en drottning och vinna. Men jag passerade gränsen och förvandlades till en knockad kung som slog i botten istället. Men nu känns det mycket bättre. När jag gick ner till VFF:s klubbhus för ett tag sedan, för att hälsa på, såg jag att huset inte varit gult som jag trott de senaste åren, utan vitt.