– Det känns väldigt bra. Jag har fattat beslutet efter att ha tänkt länge och noga. Jag känner att det finns så mycket annat roligt man kan göra, när inte vardagen är styrd av alla måsten, säger hon.
Som elevhälsochef har hon varit arbetsledare för flera av de yrkesgrupper som inte är lärare, som kuratorer, skolsköterskor och psykologer, specialpedagoger och logopeder. När Christel först sökte jobbet 2008 hade hon inte så stora förhoppningar om att få det.
– Jag var ganska ny i kommunen och hade inte jobbat som chef så länge. Det var också en alldeles ny tjänst. Men jag kände när jag läste annonsen att det var mig de beskrev, så jag bestämde mig för att söka.
Då hade hon jobbat först som specialpedagog och sedan som förskolerektor, efter att några år tidigare lämnat Linköping och flyttat till Västervik, för kärlekens skull. Västervik som faktiskt också till viss del är hennes uppväxtstad.
– Jag är född i Norrköping, men vi flyttade till Västervik tidigt. Pappa var lärare på läroverket och mamma förskollärare och så var det mina två yngre bröder.
När Christel gick i sjunde klass lämnande familjen Västervik när föräldrarna gick isär. Efter en kortare period i Tollarp i Skåne slog de sig ned i Södertälje.
– Där gick jag ut gymnasiet och när jag gjorde det var det i alla fall en sak jag var säker på... det var att jag inte skulle jobba som lärare, skrattar Christel.
Men så ramlade hon in på ett vikariat på en förskola.
– Jag upptäckte att det var helt fantastiskt!
Så det blev studier till förskollärare och det var hennes huvudsysselsättning i omkring 20 år, först i Södertälje, och sedan, efter att ha träffat sina barns far, i Linköping.
– Efter en tid kände jag att jag var mer intresserad av att jobba med de här barnen som behöver lite mer, så jag utbildade mig till specialpedagog. Jag arbetade sedan med att stötta och handleda pedagoger i skola och förskola i frågor kring barn i behov av särskilt stöd.
När hon läste till specialpedagog var de två sönerna fortfarande små, så det var förstås en utmaning, men en hon inte skulle velat vara utan.
– Jag har alltid haft en längtan och ett driv att lära mig nytt. Och jag är glad att jag har vågat. De val jag gjort har hela tiden gett mig nya möjligheter och det ena har gett det andra.
Christel och hennes man skildes åt. Men senare hittade hon kärleken igen, i Västervik, sin gamla hemstad.
– Det är väldigt roligt. Agne och jag kände varandra som barn. Han lekte med mina bröder när vi var små, och har, precis som jag, ett hus på Östra Eknö i södra skärgården.
När Christel nu går i pension hoppas hon kunna tillbringa mer tid där än det har varit möjligt när hon haft ett arbete som tagit en hel del tid och energi.
Här ute ligger kajakerna och väntar på att tas ut i skärgården och här längtar hon efter att få lägga sig i hammocken och läsa så mycket hon vill.
– Till att börja med tänker jag att jag inte ska göra så mycket alls. Bara tänka efter vad jag vill göra.
– Så ska jag vänta in Agne som blir pensionär nästa år och då har vi lite planer på att utforska Sverige. Då behöver vi inte ha så bråttom att ta oss till ett mål utan kan åka lite som vi vill. Kanske tar vi motorbåten och tuffar iväg längs kusten också.
– Bara att vakna på morgonen och kunna äga sin dag. Den tanken gör mig alldeles lycklig. Det ser jag fram emot!