När jag var en sisådär fem-sex år fick jag min första cykel. Det hela hade börjat några veckor tidigare när jag vid köksbordet förklarade att jag ville ha en cykel.
”Nej, en ny cykel är alldeles för dyr” förklarade min föräldrar och tittade på mig med den där ”ledsen-killen-men-du-får-allt-vänta”-blicken. Case closed.
Efter någon vecka eller så berättade pappa att vi skulle åka på en utflykt till Öland. Det här utspelade sig på den tidiga vårkanten så det kändes inte så angeläget att åka till den vindpinade ön men eftersom jag inte hade sådär vansinnigt mycket att säga till om fick jag helt enkelt acceptera mitt öde och följa med.
Vi kringlade oss upp mot Löttorp och stannade vid en stor bondgård någonstans ute på vischan. Jag minns det där så väl; det regnade och några flyttfåglar flög ystert högt över våra huvuden och under oss doftade marken friskt. Vi stegade upp längs en sorts allé. En man kom ut hälsade först på min pappa och sedan på mig med orden; ”jaha, och det här är den lycklige cykelägaren förstår jag?” Jag förstod ingenting.
Pappa och den här mannen (som jag senare förstod var en före detta arbetskamrat) pratades vid lite och efter en stund försvann mannen in i ladugården. När han kom ut hade han med sig en cykel. Det var en röd DBS med en så kallad limpsadel samt ett rött och ett grönt handtag.
Okej, nu var det inget solsken ute men på något vis gnistrade och log den där cykeln mot mig. Jag log också och vi gnistrade i kapp. Jag tittade upp på min pappa. Han kramade min hand och blinkade som om han sa ”ja, den är din”. Sedan släppte han och medan jag knatade iväg mot cykeln kände jag en nästan omänsklig och bubblade känsla i magen. Det var, utan att överdriva, en helt fantastiskt känsla.
Bara sådär hade helt enkelt mina föräldrar bestämt sig för att hörsamma den yngste sonens önskan och via kontakter hittat en cykel som jag skulle få. Jag minns inte så mycket mer än just de där ögonblicken från den där händelsen på Öland men jag minns vad som hände när vi kommit hem igen. Självklart ville jag inget hellre än att prova min nya fina cykel men eftersom jag inte hade någon vidare motorik och balans (någonting jag i sanningens namn fortfarande kan ha svårt med) så tog pappa tog fram den där blå (och mycket oorganiserade) verktygslådan och trollade fram ett par stödhjul som han monterade. Sedan fick jag hjälp att ta mina absolut första tramptag ute på vändplanen.
Förmodligen trillade jag omkull flertalet gånger men en lagom mängd Desivon samt några plåster senare skjutsade han iväg mig mot det stora äventyret Livet.
Man kan ju tro att jag nu ska skriva någonting om att ”den där känslan har jag aldrig känt sedan dess” men tji fick du; för varje gång jag ger bort någonting, exempelvis en present eller bjuder någon på mat infinner sig alltid den där smått euforiska känslan. Det går inte att förklara det men det känns bara väldigt, väldigt fint och bra att ge bort någonting. Jag uppskattar såklart att få presenter men känslan av att ge bort någonting slår det med hästlängder.