Mellan himmel och jord hos Agneta i Karrum

Hemma hos Agneta Wiman i Karrum känns ingenting konstigt. Hon bor i det vita huset med snickarglädje på verandan. Det ligger mittemot den stora röda ladan, en gräsmatta från vägen där utsikten över åkrarna skymtar fram. Hos Agneta är det bara hemtrevligt, nära och ... besjälat.
- Det här är ett snällt hus, säger Agneta.
Inne i salongen doftar det av kaffe och luktärter. Det är just i salongen som Agneta säger att det är ett snällt hus, och så tillägger hon, på ett alldeles självklart och okonstlat sätt:
- Fast det finns lite saker här. Där borta är munken, och vid dörren är det en dam.
Agneta Wiman föddes i Västervik, men har sina rötter i Uknadalen. Där bodde hon ofta hos sin farmor sedan hennes bror hade fötts, och där trivdes hon. Modern var sjuksköterska och fadern var polis. När Agneta så småningom skickade efter ansökningsblanketter för att studera teater, då fick hon inte söka för föräldrarna. Det var inget riktigt yrke, tyckte de, och papperen blev kvar i skrivbordslådan.
Men teater blev det i alla fall, om än på amatörnivå i Gamleby, och teater är en av många saker som gör Agneta Wiman glad.
- Jag är en glad människa över huvud taget, säger hon. Jag kan tacka för små, enkla saker som har gått väl under dagen.
Det mystiska är levande, nära och naturligt hos Agneta. Hon är medial     en kanal från de döda till de levande. Hon kan se munken som kom vandrande förbi här för länge sedan, hon kan se damen som bodde i huset förr och som gläds åt att Agnetas salongsbord står precis där hennes eget ekbord stod. Och så kan Agneta ta emot budskap från de döda till de levande, och ibland se in i människors tidigare liv.
- Jag är egentligen en väldigt skeptisk person, säger Agneta. Jag tycker att man ska undersöka saker från olika håll och fråga sig: Låter det här vettigt? Sedan kan man bestämma sig.
Kanske är det just det skeptiska draget som gör henne öppen för kommunikationen med den andra sidan. Den blir en dimension till att ta hänsyn till när man undersöker det man ser och bestämmer sig för vad man ska tro. För Agneta låter det vettigt att själar vandrar genom många liv, att det går att kommunicera med den andra sidan och att det finns mellanskikt.
- Ja, det finns spöken. Det är människor som det har hänt något traumatiskt och de kan inte lämna livet, eller så är det folk som inte vill förstå att de är döda.
Mellanskikten kan vara riskabla, säger Agneta, och det händer att hon måste gå i clinch med de oroliga själarna. Hon ber alltid sin andlige vägledare om hjälp och stöd innan hon tar kontakt med den andra sidan, för att orka igenom mellanskikten.
Att andra kan tycka att hon är konstig, det tar hon med ro.
- Det har alltid varit så, säger hon. "Den där Wimanskan, hon har alltid varit tokig. Nu har hon gått och blivit medial också"     det kan jag tänka mig att de säger.
Agneta skrattar, känns trygg och moderlig. Hon är varm, direkt och omedelbar, men hon blir allvarlig när hon talar om hänsyn till andra varelser omkring oss. Djuren ligger henne varmt om hjärtat.
- Det värsta jag vet är folk som behandlar sina djur illa. Och när det gäller människor får man acceptera att man inte kan tycka om alla     men man får inte vara elak.
I Agnetas salong försvinner världen utanför, både tid och rum. Hos henne finns bara här och nu.
- Jag tror inte på att se in i framtiden, att man skulle kunna se vad som ska hända. Man kan inte heller läsa andras tankar. Alla har vi en intuition, men alla lyssnar inte, säger hon.
Hon berättar om en kvinna hon mötte en gång, som var så rädd för vatten och båtar att hon inte ens kunde sitta i en eka.
- Och jag fick ett sånt tryck över bröstet, jag kunde inte andas och blev alldeles askgrå. Jag fick fram att kvinnan hade varit en ung man i ett tidigare liv, som var ombord på Titanic och drunknade. Och så fick jag bara "Jag heter Robert och är svensk".
Kvinnan blev så tagen av upplevelsen att hon började göra efterforskningar. Hon hittade en Carl Robert Carlsson, 24 år från Halland, på Titanics passagerarlista. Han hade rymt med en kompis, skaffat falska papper och hans kropp återfanns aldrig. Han var det, det är Agneta Wiman övertygad om, och hans själ lever nu i den här kvinnans kropp. Hennes "oförklarliga" rädsla och ångest inför vatten fanns kvar från drunkningsdödens kval     cellminnen kallar Agneta det.
- Jag tror att det handlar om kvantfysik. Det finns energier, avtryck ... vi kan inte få förklaringar på allt.
Hon skakar på huvudet. Mötena med de döda kan vara både obehagliga och påfrestande för Agneta. Hon känner det de har upplevt i dödsögonblicket      snaran och kvävningen hos en som begick självmord, hjärnblödning, blodpropp, cancersmärtor ...
- Jag har bett att de ska tala om vad de har gått igenom, så att jag ska slippa känna allting, säger hon.
Ändå blir hon trött efteråt. Och så har hon sina egna smärtor att bära: värk i nacken och cancer i det vänstra bröstet. Tumören är bortopererad, liksom lymfkörtlarna i armhålan. Hela sommaren har hon åkt fram och tillbaka till Linköping för att få strålbehandling. Trädgården har hon inte kunnat sköta om som hon vill den här sommaren.
- Men var sak har sin tid, säger hon. Jag är lite fatalist på det sättet, tänker att "jaha, det var det, då får vi klara av det då".
Det finns inom henne och det kommer till henne utifrån och ovanifrån     denna förmåga att känna dem som befinner sig på andra sidan.
- Hur det är möjligt? Gud, om jag det visste!
agneta wiman