Det talas mycket om ”här och nu”. Det dyker upp många kurser av typen ”peace ín your mind”, meditation är ordet för dagen och ”avslappning” är synonymt med att man sitter på en stol eller ligger raklång på golvet och gör diverse övningar som ska få en att varva ner i både själ och kropp. Det hela är en tämligen bra idé eftersom att det här tankesättet att ”vi stressar nu, för att kunna slappna av sedan” har blivit lite för mycket av rutin och dessutom inte är speciellt sunt. Samtidigt ligger avslappning och meditation lika rätt i tiden som exempelvis en en rundvandring i ett smakfullt inrett hem, ett recept på en spännande och mustig köttgryta från fjärran land eller ett högintressant kultur-reportage i en lokaltidning nära mig.
Vi har väl alla våra sätt att slappna av på. Någon utövar meditation, qui-gong, thai-chi i grupp eller genom diverse andra avslappningsövningar. En annan trivs bäst när denne får krypa upp i favoritfåtöljen med en god bok och en stor kopp rykande kaffe eller rooibos-te.
Själv skriver, arrangerar, producerar och mixar jag musik på fritiden. En trevlig sysselsättning jag har hållit på med under de senaste femton åren men det är inte förrän på senare år jag upptäckt att det här med musikproduktion har gett mig någonting annat än kunskap och erfarenhet; det ger mig nämligen avkoppling. Att producera musik är, för mig, att finna inre ro och harmoni. Allt runt omkring mig försvinner långt bort. Världen runt mig finns så klart fortfarande kvar men bara långt därute i periferin. Resten av tillvaron med sina måsten är som en grå dimma och allting fokuseras på de två skärmarna framför mig. Det enda som gäller är ljudspåren och min produktions-session. Fokus skiftar från trumspår till basgångar och tillbaka igen. Jag måste vara koncentrerad och det kan jag bara vara om jag är fullständigt i harmoni och balans med mig själv. Jag måste vara närvarande till ett hundra procent annars kan jag helt enkelt inte göra en bra produktion. Närvaron måste helt enkelt finnas där och om jag bara lyssnar och är helt och fullt närvarande i nuet blir det som absolut bäst.
Jag prioriterar bort ganska mycket under de här långa sessionerna. Exempelvis att äta. En tämligen fundamental sak kan man tycka och någonting som faktiskt är direkt olämpligt att hoppa över. Men för att vara närvarande så får egentligen ingenting komma i vägen. Har jag otur bryts kanske tanken om att hitta arrangemanget med stort A eller att tappa den där idén som var så bra.
Vid de här tillfällena är jag mer eller mindre okontaktbar. Många kanske tror att det är på ren djävulskap jag blir sådan men det är för att just ingenting får störa mig där och då som jag blir på det här sättet. Tro det eller ej men det är när jag sitter där på eftermiddagen eller på natten, stirrar på skärmarna, mumlar ohörbara fraser (ofta svavelosande förbannelser) och misslyckas för sjuttioelfte gången med en gitarrfras eller sångtagning som jag trivs som bäst och är som mest avslappnad.