Minnesord

Sören Adolfsson
Som tidigare meddelats har Sören Adolfsson i Vråka gått bort.Det tog några dagar innan vi förstod att Sören inte fanns längre. Trots att himlen ovanför Vråka på något sätt de där dagarna ändrade färg och vinden i tallskogen lät annorlunda. Det sägs ibland att ingen är oersättlig, vilket naturligtvis är fel. För hans familj var han oersättlig; för barnbarnen, för Josefin och David och för Elisabeth. För oss andra var han en centralfigur i Vråka.Sören var nog också den som visste mest om människorna runt om i Vråkabygden. Bland annat genom arbetet i Vråka Redovisning, med alla deklarationer och bokslut. Alla de samtal han höll med människor om deras mest privata bekymmer hade hjälpt till att skapa en integritet av stora mått. Sören Adolfsson var djupt respekterad och omtyckt långt utanför Vråkabygden. Att han var så respekterad berodde nog på att han själv i så hög grad respekterade alla andra. Han ägde en slags hederlighet som t.ex. gjorde det omöjligt att locka ur honom ens det enklaste skvaller om folket i Vråka. Han bara log lite illmarigt. Samtidigt som en stillsam humor alltid fanns där i botten kunde han ibland visa en ilska över det som var fel. Han hade ett engagemang och ibland ett slags ursinne som hjälpte honom driva igenom saker och ting, om det så gällde att göra en rund vedhög, som viljan att göra det drägligare att bo på landsbygden. Dessutom var Sören en person som gärna skrattade. Och som den karlen kunde skratta. Ibland framåtböjd med pannan lutad mot bordet. Speciellt roligt blev det då man smitit in och stört honom i arbetet för att berätta en rolig historia. Han skrattade och såg så go ut att man blev ännu gladare själv, lite stolt över att man själv kunde vara så rolig. Efter ett samtal med Sören kände man sig oftast glad och harmonisk. Lite lugnare än tidigare. Han hade ju en märklig förmåga att se lite längre än de flesta. Lite lättare att se var både problemet och dess lösning fanns någonstans. Detta gällde både i stort och i smått. Antingen vi pratade om det mest privata eller om böcker, om Vråkabygdens Byalag, eller som vid vårt sista längre samtal. Att om han fick en fisk då vi var ute och fiskade, var det jag som skulle ta fisken av kroken och döda den, inte han. För oss alla kändes det omtumlande då beskedet kom. Nog har också vi, alla grannar, medlemmarna i byalaget och jag själv, uppfattat Sören som i någon mening oersättlig. Vem ska vi nu prata med?Vi saknar honom oerhört mycket.