Minnesord

Gudrun Kristiansson, Västervik. Det gör ont att mista en god vän som du. Jag tror att Gud kallar hem de finaste först. Nu får du träffa pappa som tar hand om dig.
Du trivdes i vävstolen där det alltid fanns något vackert på gång men nu har din vävstol stannat. Schalen jag fick av dig som vänskapsgåva är jag glad och stolt över. Den påminner om dig och får mig att minnas dig som vänlig och kamratlig.
Det känns så tomt, som om solen gått ner.
Jag tänker på Gunnar, Ulrika och Erik som du pratade så kärleksfullt om.
Jag saknar dig.