Anders, eller "Berget", som vi kamrater kallade honom, var en av mina barn- och ungdoms allra bästa vänner. Att han nu (25 november) är död är en svår förlust.
Med hans hjälp kunde jag, närhelst vi möttes, slå upp fönstret mot vårt gemensamma förflutna. I våra samtal hägrade åter ungdomens riken: "strödda än med ljus och morgondagg".
Anders och jag växte upp i ett litet samhälle, Gamleby, en liten köping vid en havsviks innersta del i Tjustbygden. Och Gamleby var vår barndoms universum. Anders, född 1943, var två år yngre än jag, men jämnårig och klasskamrat med min bror Janne.
Vi bodde på var sin sida om en bergig kulle, Peterzéns kulle, i samhället.
Vi tre grabbar började leka med varandra redan i småskoleåldern. Peterzéns kulle var vår Sherwoodskog. Här smög vi på och jagade varandra och andra ungar, inte minst de flickor som fanns i vår omgivning.
Kåtor byggdes och ibland fick vi löfte om att själva få bo i tält på kullen. Sparka skitgubbe med en handpumpad fotboll var ett populärt nöje bland pojkarna.
När vi blev sju år fick vi cykel och så småningom utvidgades spelplanen och äventyrslandets gränser tänjdes. Från Tjustvallen och Folkparken i norr, Hammarsbadet och "Andre sidan" av Viken i söder och öster, Stora Prästgårdskogen i Väster. Garpedansberget var våra Klippiga Berg.
Överallt och ständigt deltog "Berget" i utflykterna och äventyren. Hit hörde under somrarna framför allt Gamlebyviken som vi rodde och seglade på eller badade i.
Anders var ett riktigt blötdjur och hörde till de pojkar som utan fruktan dök ifrån "Högste". Här gick en gång startskottet för hans Engelska kanalen-simning.
Vi alla tre tillsammans med flera kamrater började på realskolan i Västervik. Anders och Janne på femårigt och jag själv på fyraårigt.
Resorna in till Västervik och hem igen på den krängande rälsbussen var en upplevelse i sig, fulla av läxplugg, stoj och kortspel. Fördelen för oss som for in till Stan var att vi slapp morgonsamlingarna.
Ungefär samtidigt som vi började Läroverket gick flera av oss med i scouterna i Gamleby.
Tillsammans med "Berget", som tillhörde pionjärerna, hade vi det lärorikt och skojigt. För det mesta var vi ute i skog och mark. Det här tidiga friluftslivet och dess intryck kom nog att prägla Anders och flera av oss för resten av livet.
Strapatsrika vandringar och skidturer, övernattningar i tält, gamla torp eller under bar himmel blev en del av vår identitet, samvaron kring kvällarnas lägereldar en helig rit.
Så förflöt en lycklig ungdom som naturligtvis också kunde ha sina skuggsidor även om de sällan drabbade vår krets.
Efter att vi tagit studenten under första åren på 60-talet skiljdes våra vägar
också om vi träffades hemma i "Bynn" under sommarferierna.
Vi stötte på varandra uppe i Bergslagen igen i mitten av 70-talet, där han var verksam i Striberg, jag i Örebro. I synnerhet efter att Anders brutit upp från ett samboförhållande och bosatt sig i ett litet torp började vi träffas oftare.
Det var under 90-talet. Mitt behov av att träffa "Berget" var också föranlett av att min bror Janne valde att lämna livet i början av 70-talet. Anders blev en slags broderersättare.
Våra samtal om Gamleby var ett ständigt inslag i umgänget. Ett par gånger var vi gemensamt tillbaka i hembygden. En gång gjorde vi en vandring tillsammans med en annan gammal vän till Rövardalsbergen, till platsen för våra legendariska scoutläger på 50-talet. "Våra minnen såg oss".
Ett gemensamt intresse för odling i synnerhet av ätbara grönsaker och rotfrukter förde oss samman. Ju äldre och ju mer kulturarvsstämplade dess bättre.
Han bedrev dessutom djurhållning i synnerhet med gutefår som han var med att rädda från försvinnande som ras.
"Berget" var också en duktig mathantverkare. Otaliga var hans syltburkar och inläggningar av olika slag och han delade gärna med sig av sina skafferi- och jordkällarskatter.
Legendariska var hans inlagda rödbetor och hans med grönmögelost fyllda lammstekar serverade med ugnsstekta egenodlade rotfrukter.
Anders Berginger var en blygsam och anspråkslös person.
Lugn och vänlig.
Han hade ingen trängtan efter att stå i rampljuset och var inte den som föll i beundran för världsliga framgångar.
Han följde nyfiken och vänlig sitt eget spår.
Anders var en rättfram och hederlig vän och en god och trofast kamrat.
Hans handslag starkt och varmt ännu på dödsbädden.
Jag själv och hans gamla vänner och skolkamrater saknar honom mycket.