Minnesord

Maria (Mia) Wahlberg. Att vi alla ska lämna jordelivet en dag är inget nytt men att du Mia, vår yngsta barndomskompis, redan lämnar oss är en stor saknad. För ett år sedan fick vi vetskap om att du drabbats av cancer men ingen kunde då förstå att detta skulle bli ditt sista år. Du har alltid månat för att vi barndomsvänner skulle hålla kontakten genom åren vilket vi också har gjort, mycket tack vare dina födelsedagsfester hemma i barndomshemmet på Fabriksgatan. Där har vi suttit och fnittrat och pratat gamla minnen. För fnittrat det har vi gjort många gånger genom åren du och jag både i tid och otid. Det har alltid varit lätt till skratt med dig Mia. Det kunde räcka med en blick.
Under senare år har vi barndomsvänner fått besöka dig i ditt hem "Fiskarhemmet" på landet. Då skrattade du åt mig för att jag var så mörkrädd att jag knappt vågade sova på bottenvåningen i ditt lilla torp, fast vi var 5 tjejer där. Jag var imponerad av dig att du hade sånt mod att bo alldeles själv med hunden Toke långt ute på landet utan gatlyktor vid sjön Roxen som närmsta granne.
Friluftsmänniska som du var tog du med oss tjejer ut på små strapatser när vi var hos dig. Ett starkt minne är från förra vintern när vi smög uppe vid Stjärnorps gamla slottsruin mitt i natten i fullmånens sken. Då kände vi oss återigen som 12-åringar tagna direkt ur boken "Vi fem" och fantasin flödade. Efteråt satt vi framför brasan fnittrade åt våra tokigheter, drack glögg och hade det mysigt.
Du var också en duktig målare och i dina verk som jag har lever minnet kvar av dig varje dag. När vi besökte dig i somras var du fortfarande vid gott mod och vi hade fortfarande hoppet att allt skulle bli bra men under hösten blev du bara sämre. Våra tankar har ofta varit hos dig och din familj. Hoppas din smärta är över nu Mia så du kan klämma i och sjunga Jopp hej die die da med Sture Frick för änglarna så ses vi framöver och plockar återigen fram fnittret.