Lars-Åke Svensson
Jag brukade stanna till hos dej ibland, på en kopp kaffe och en liten pratstund, den sista månaden blev besöken allt tätare på grund av din sjukdomsbild.
Vi var ledsna tillsammans för vi förstod att våra stunder var räknade. Man vill ju ha kvar den man älskar hela livet. Jag vet, att det inte är på det viset, det finns säkert något botemedel etc. Och varför just nu? Mitt i livet, pensionärslivet då man ska ha det lite bra. Man är aldrig beredd når döden knackar på. Vi har bara varandra till låns.
Nu i dag, då du är borta från all smärta och lidande, är jag tacksam över våra stunder vid din sjukbädd.
Vi blinka och flirta lite emellanåt för att inte göra alla stunder så dystra. Glimten fanns fortfarande kvar i dina ögon, du klappa min kind och undrade om jag var trött? Ett bevis på att du tänkte på alla andra än dej själv. Du var sådan Lars-Åke. Du var aldrig ensam vid din sjukbädd.
Våra två barn, våra tre barnbarn, syskon och andra släktingar kom och gick.
Ni får prata själva. Jag orkar inte. Vi såg och förstod. Sitta ner en stund hålla handen, några ord behövdes inte. Bara vara räckte.
Jag , din före detta är glad att vi trots svåra motgångar vi hade tillsammans för länge, länge sedan inte hade orsakat ondska mellan oss utan ärlig kärlek till varandra.