Minnesord
Järnvägsmannen Bertil Thylander, Västervik, som avlidit i en ålder av 89 år var född i Halland där hans järnvägsmannabana också började. Det var på den smalspåriga Falkenbergs Järnväg eller "Pyttebanan" som den kallades i folkmun; 891-banan mellan Falkenberg och Limmared.En av den här linjens mellanstationer var Ullared, ett känt ortsnamn för många svenskar i dag. Det var också där han träffade sin blivande hustru, postbiträde på en av linjestationerna. Framtidsutsikterna som ung motorvagnsförare på Falkenbergs Järnväg tedde sig inte alltför ljusa och 1950 bytte makarna Thylander västkust mot ostkust och bosatte sig i Västervik. Här behövdes påfyllning av kompetent personal på de nyligen förstatligade f.d. NVHJ-banorna.Jag lärde känna Bertil Thylander i början av 1980-talet genom mitt trafikpolitiska engagemang i Järnvägsfrämjandet under min studietid. Vid den tidpunkten var såväl smalspåret mot Hultsfred och Växjö som linjen Linköping - Västervik i högsta grad ifrågasatta och föremål för s.k. nedläggningsprövning.En av de starkaste lokala opinionsbildarna i Västervik mot nedläggning och för utveckling av järnvägen var Bertil Thylander, då nyligen pensionerad lokförare. Västerviks kommun engagerade sig också kraftfullt för järnvägen med Bertil som en av pådrivarna. Bertil Thylander kunde i det sammanhanget bidra med fakta, uppslag och genom sitt nätverk av kontakter skapa opinion och debatt. Vi minns t.ex. Bertils närmast oändligt långa skärmutställning på Stora Torget i Västervik med otaliga skrivelser, utredningar, tidningsartiklar och annat material som berörde järnvägsfrågan. Bertil var den naturliga inspiratören till såväl namninsamling (22 000 namnunderskrifter inom loppet av några veckor!) och organisatören av praktiskt arbete för få fram fakta i frågan. Kampen lyckades, får vi konstatera. Banan till Linköping finns kvar och även smalspårsjärnvägen Västervik - Hultsfred är bevarad för framtiden.Det ovan beskrivna arbetet var typiskt för Bertil Thylander. Han hade en gedigen föreningsbakgrund inom ABF, Hyresgästföreningen, fackföreningen och politiskt inom socialdemokraterna - och inom Tjustbygdens Järnvägsförening.Intresset för studieverksamhet hade Bertil utvecklat redan tidigare och han berättade gärna om hur han lyckades få med sig även äldre, något egensinniga ångloksförare, i en studiecirkel i det självvalda ämnet astronomi som kom att bli mycket uppskattad. Bertil organiserade även cirklar i järnvägens säkerhetsordning; han upplevde själv att här fanns det utrymme för förkovring när han kom till Västerviksbanorna. Bertils föreningsaktivitet fortsatte även efter yrkeslivet med engagemang i bl.a. Statspensionärerna i Västervik.Genom Bertils intresse och engagemang för sitt och för sina kollegors arbete har han mycket påtagligt bidragit till att dokumentera och levandegöra livet vid Västerviksbanorna. Bertil Thylanders deltagande i det dokumentationsprojekt som Riksantikvarieämbetet initierade kring industriminnet Smalspåret var självklart. Det var Bertil som fick till stånd de många intervjuer och samtal med tidigare kollegor och anhöriga till dessa, vilka var förutsättningen för detta projekt. Han hade själv fotograferat kollegor i vardagen och dessa och andras bilder utgjorde en unik dokumentation av livet vid järnvägen under nästan fyra decennier. Tillsammans med kulturgeografen docent Stig Svallhammar utmynnade detta arbete bl.a. i den även på riksplanet uppmärksammade boken "Minnenas Spår". Det känns tomt att Bertil Thylander lämnat oss och vi delar sorgen med hans närmaste. Bertils minne är ljust bevarat hos oss inom Smalspåret. Vi saknar hans vakna blick och hans eftertänksamhet och vi känner stor tacksamhet mot Bertil för att han ville förmedla och kunde levandegöra sin historia från ett långt yrkesliv.Vännerna inom Smalspåret genom
Så jobbar vi med nyheter