Minnesord
Efter ett långt och rörligt liv har Eskil Fridell lagt fotbollsskorna, kompassen och fiolen åt sidan. Hans röst i Locknevikören har tystnat och han finns inte med vid Tjustveteranernas torsdagsträffar eller Smålands Skogskarlars höstblot. Nu får andra sköta hembygdsparken och många andra uppgifter som han bara tog på sig.
Mitt eget samarbete med Eskil kom egentligen att bli först vid något äldre dagar. Men vi hade å andra sidan så mycket mera kontakter under alla år i skogen, föreningslivet och privat.
Eskil var en märklig person, vad han företog sig så gjorde han det lite bättre än de flesta andra. Till exempel när andra vid en viss ålder slutade med idrott sadlade han om och började orientera. Och alla känner vi ju till hans prestationer på det området.
Då vi diskuterade en specialklubb för orienterare var han med från början och han blev klubbens första och även enda kassör. För ett par år sedan fick han Svenska Orienteringsförbundets näst högsta utmärkelse, plaketten i silver för femtioårigt ledarskap.
Vi är många som känner en stor saknad vid förlusten av Eskil Fridell, hans kamratskap, humor och framåtanda. Men också mycket tacksamhet över alla års vänskap.
Så jobbar vi med nyheter