Då din äldsta dotter och våra barn var små, var våra familjer väldigt mycket tillsammans. Somrarna levde vi nästan ihop. Av naturliga skäl kom vi så småningom ifrån varandra, men jag träffade dig lite då och då. Våra barn höll kontakten, och när min dotter och hennes familj förra våren behövde praktisk hjälp, så fanns du där och ordnade det. Så typiskt dig! Att hjälpa fixa och dona.
Sista gången du och jag sågs var strax innan sjukdomen drabbade dig. Du pratade om barnbarnen och det lyste om dig då du berättade hur du skojat med lilla Klara.
Du berättade även om USA-resa ni gjort tidigare och att ni hade planer på att åka dit igen. Inte anade vi då att du så snart skulle göra en helt annan slags resa. Den sista, den som vi alla måste göra.
Det är svårt förstå att du, den levnadsglada, fartfyllda killen inte längre finns bland oss. Mina tankar går till dina nära och kära, som du fick lämna alldeles för tidigt.
Sov i ro, Låte.