Vi har väl alla våra minnen av hur det kunde vara att vara tonåring. Hur allting var exakt så där gränslöst. Och då menar jag verkligen allting; blev du kär var så var det för alltid. Blev du dumpad var det givetvis hela världens undergång. Lika delar vidunderlig och innerlig glädje samt lika delar ångest, plåga och själstumult.
Att jag kommer ihåg det där beror inte enbart på att jag har ett patologiskt minne för allt som hänt utan för att jag skrev dagbok kontinuerligt under mina tonår. Precis allt skrev jag ner; varenda uppgång och vartenda fall. Varenda tanke dissekerades och vändes ut och in på. Varje motgång grät jag över och varje glädjeämne bubblade jag över inför.
Men det jag minns mest är att allt var blodigt allvar, krig och handgranater av ångest slungades över skyttegravarna. Längst fram i frontlinjen stod jag och försökte spela modig. Sanningen är att jag oftast var livrädd och skakade som ett asplöv.
Man brukar säga att tonåringar anser sig själva vara helt och hållet osårbara men den bittra sanningen är att jag aldrig någonsin kände mig särskilt osårbar. Snarare tvärtom. Jag var rädd för precis allting. Rädd för döden, rädd för livet, rädd för att bli lämnad, rädd för att vara ensam, rädd för att inte duga, rädd för att vara för tjock, rädd för att bli tråkig, rädd för att vara en dålig vän, rädd för... Behöver jag fortsätta?
Lägg till att jag var otroligt känslig. Ja, överkänslig rentav. Varenda motgång och dumpning blev en enda svart sörja av gråt och förvirring. Varje misstag blev ett avgrundshål som jag, i min självpåtagna roll som offer, störtade mig ner i. Löjligt.
I bland önskar jag att raketforskarna uppfann en tidsmaskin. Då skulle jag genast se till att skaffa mig en sådan och åka tillbaka till Mönsterås år 1996. Väl på plats skulle jag traska iväg till min gamla gymnasieskola, sparka in dörren och leta reda på mitt sjuttonåriga jag.
Jag skulle säga till mig själv att sätta mig ner och ta en kaffe. Sedan skulle jag spänna ögonen i mig själv och säga ”ta det bara lugnt, Andreas. Allting kommer att bli bra. Tar du bara och andas lite så kommer allting att ordna upp sig, jag lovar. Du kommer att att lyckas med vissa saker och misslyckas med andra. C'est la vie! Om du bara lyckas att fatta att du faktiskt kan göra någonting bra av allt det dåliga och se saker och ting ur andra perspektiv så kommer allt att gå bra. Och du, vad du än gör; lägg aldrig ner musiken! Du kommer aldrig någonsin att bli rockstjärna men musicerandet kommer att ge dig någonting annat mycket som är större än så.”
Sedan skulle jag gå därifrån och förmodligen le lite åt idioten som sitter kvar med en kopp kallt kaffe och med förvirring som enda sällskap.
Trots att jag ibland kan hata mig själv för att jag faktiskt var så där livrädd, vansinnigt löjlig och pretentiös på den tiden så kan jag ju inte göra så mycket åt det nu. Jag kan inte göra så mycket än att le och och beskåda alla minnen, svarta som vita, som jag har uppnålade på väggen i mitt innersta pojkrum.