Det hĂ€nder dĂ„ och dĂ„ att personer i min omgivning inte mĂ„r bra och i vissa fall har de mĂ„tt extremt dĂ„ligt. Det Ă€r dĂ„ jag kĂ€nner mig som mest otillrĂ€cklig; jag har absolut inget vettigt att sĂ€ga, inga heal-yourself-kit att dela ut och inget mer Ă€n en kram att ge. Naturligtvis förstĂ„r vĂ€l jag att allting mĂ„ste ha sin gilla gĂ„ng. Personerna i frĂ„ga kommer till slut att vakna ur sin apati och Ă„terigen skratta och leva livet fullt ut. Men det Ă€r under tiden som de rasat som jag inte har kunnat göra annat Ă€n att stĂ„ bredvid dem, peta i askan med en pinne och mumlat nĂ„gonting om att âdet blir bĂ€ttreâ.
LÄt mig exemplifiera med nÄgonting som intrÀffade för ett antal Är sedan; en person i min omedelbara nÀrhet sjunk ner i ett svart hÄl av grÀnslös apati och depression. Otroligt trÄkigt vem det Àn hÀnder men just den hÀr gÄngen berörde det mig sÀrskilt mycket.
Det första jag frĂ„gade mig var âvad kan jag göra för att den hĂ€r personen kan mĂ„ bĂ€ttre?â Svaret kom skrĂ€mmande snabbt; ingenting. Jag kunde inte göra nĂ„gonting. Jag visste redan, Ă„ andra sidan, redan dĂ„ att jag inte kunde acceptera min egen oförmĂ„ga Ă€nnu en gĂ„ng.
âNej, det mĂ„ste ju verkligen finnas nĂ„gonting jag kan göraâ resonerade jag.
SĂ„ jag tĂ€nkte efter, tog sedan upp min mobil och fingrade lĂ„ngsamt ner ett sms. NĂ„gra dagar senare ett till och sĂ„ Ă€nnu ett. Tillsammans blev det nog ett antal romaner. Nu vart det ju inte antalet sms som spelade in eller hur lĂ„nga de var utan det var nog mest att jag ville sĂ€ga sĂ„ mycket. Jag ville berĂ€tta hur mycket jag brydde mig och hur mycket jag tyckte om personen. Jag ville bara hĂ„lla om personen och sĂ€ga att âvad du Ă€n tycker om dig sjĂ€lv just nu sĂ„ tycker jag att du Ă€r Ă€r en otrolig fantastisk, genuin och enastĂ„ende person. Vad som Ă€n hĂ€nder sĂ„ kommer jag fortfarande tycka att du Ă€r en alldeles underbar mĂ€nniskaâ.
Jag ville skrika tyst och berÀtta om hur vidunderligt modig personen var som tillÀt sig sjÀlv att falla, vara ledsen och krypa undan. Jag ville verkligen berÀtta om att jag fanns dÀr i natten nÀr tragiken och sorgen blev för övermÀktig. Jag ville verkligen berÀtta om att jag inte skulle nÄgonstans. Det finns nÀmligen nÄgonting som Àr symtomatiskt nÀr man mÄr riktigt urdÄligt och det Àr hur mÀnniskor kan försvinna ur ens nÀrhet. Av olika anledningar givetvis; de kanske inte vill vara i vÀgen, de vet inte riktigt hur man ska bete sig inför hela situationen eller sÄ Àr det att de, till slut, helt enkelt tröttnar pÄ ens jÀvla gnÀll. Av vilken anledning de Àn mÄ vara sÄ Àr det i alla hÀndelser jobbigt nÀr det intrÀffar.
NÄja, situationen kanske kommer att infinna sig igen. Du kommer att uppleva det som mer eller som mindre jobbigt. Du kommer antagligen att bli lite förbannad och trött pÄ att jag bryr mig för mycket och du kommer att vilja dra i nödbromsen. MÄ sÄ vara men jag ska ingenstans och jag kommer alltid att finnas dÀr. PÄ gott och ont pÄ förvisso men varje gÄng lika beredd att berÀtta om hur mycket jag uppskattar dig