De senaste åren har jag, i krönikeform, alltid berättat om hur viktig hösten är för mig. Om hur vacker den är och om hur fint det är att bara finnas till i just hösten. Det känns således tämligen anemiskt att berätta om det även i år. I stället tänker jag ta en annorlunda vändning i den här texten.
Hela idén kom till för någon veckan sedan ute på landet ihop med, bland andra, någon i min omedelbara närhet. Medan hon berättade om någonting väldigt fint hennes mamma nyligen gjort så visste jag omedelbart vart sättet att alltid vilja stå på de svagas sida och modet att stå upp inför orättvisor kommer ifrån. Vidunderligt vackra egenskaper, helt klart.
Jag tänkte sedan på att hösten är i antågande och att skolorna snart slår upp portarna för ett nytt läsår. Då slog det mig, helt plötsligt, att det är många, många barn och ungdomar därute som faktiskt inte ser fram emot skolstarten ett endaste dugg. De längtar inte efter tangentknatter eller nya läroämnen. De vill inte träffa gamla (och nya) klasskompisar. Det är många som känner magont och huvudvärk inför skolstarten. De vill verkligen, verkligen inte tillbaka utan helst av allt vill de springa till skogs och gömma sig. Eller något ännu värre...
Ni som känner på det sättet kanske tror att ni är för små och för svaga för att klara av det. Jag säger inte att det kommer att vara lätt smärtfritt men ni kommer, till slut, att stå där som den starkare och större människan. Det är kanske långt i från enkelt men det jag säger är att det faktiskt finns hjälp att få.
Även om ni inte direkt uppfattar det så finns det personer som ser och har civilkurage nog att stå på er sida och ropa ”lägg av!” Men för att få hjälp behöver man be om den. Det handlar inte om att visa sig svag; det handlar om att visa att man är starkare än någonsin. Håll inte inne med ert privata helvete. Bryt ihop men gör det inte i det tysta och fördolda. Stäng inte dörren till ert rum och försök inte att att kväva gråten i kudden. Kryp inte undan som skadeskjutna djur utan uppmärksamma er omvärld på att någonting är fel. Fruktansvärt fel! Bryt er loss från alieneringen och försök bryta igenom de vuxnas järnport av oförstånd. Det är nämligen de vuxnas förbannade skyldighet att se er. Att höra er. Att bekräfta er. Att hjälpa er.
Var den du är utan att skämmas. Var stolt över dig själv. Behövs det så försvara er och och framförallt; ni är aldrig ensamma. Vänd inte hatet inåt mot er själva; inget är inte ert fel och det är, framförallt, inte er det är något fel på. Ni är snygga, smarta och tuffa. Ni är som ni är och ingen ska någonsin kunna ta det i från er. Vare sig det gäller glåpord på sociala medier, i matsalen eller på skolgården, knuffar, slag och sparkar i korridoren finns det ingen eller ingenting som ska ta självkänslan och modet i från er.
Till sist; jag vet att ni är många därute som känner exakt samma sak. Ni har alla samma ”ont i magen” och känner samma krypande ångest inför skolstarten. I min bok är just ni de absolut största hjältarna och jag tänker på er varje dag under hela hösten.