O?Neill-priset till Irene Lindh

Årets O?Neill-pristagare heter Irene Lindh. Trots sina nästan 40 år på Dramaten, och trots att hon jobbat med alla de stora regissörerna, är hon något av en doldis.
Det var en märkbart rörd Staffan Valdemar Holm som presenterade årets mottagare av priset, som tilldelas ?högt förtjänta artister på Dramaten?. Och pristagaren, Irene Lindh, var lika rörd.
? Jag hoppas man inte förväntas hålla något tacktal, för det klarar jag inte, säger hon medan kamerorna smattrar och den obligatoriska blombuketten delas ut.
Varpå hon naturligtvis håller ett tacktal.
? Jag känner ett enormt stöd, stor ömhet och stor respekt från alla på teatern, säger hon med darrande röst.

Irene Lindh gick ut scenskolan 1967 och har sedan dess varit knuten till Dramaten. Hon är, trots att hon varit en framgångsrik skådespelare i nästan 40 år, något av en doldis. Trots att hon har jobbat med alla de stora: Ingmar Bergman, Lars Norén, Bo Widerberg och Robert Lepage.
Senast sågs hon på Dramaten i den ömsom hyllade, ömsom sågade föreställningen ?Tre knivar från Wei?, samma pjäs som förorsakade storgrälet mellan Staffan Valdemar Holm och DN:s teaterkritiker Leif Zern. Hon har också en roll i farsen ?Black comedy? just nu går på Dramaten. Inom kort kommer hon att synas i Thomas Bernhards ?De sammansvurna?.
Efter kramar från de tidigare pristagarna Erland Josephson, Stina Ekblad och Sven Lindberg, har Irene Lindh fortfarande svårt att samla sig. O?Neill-priset hålls hemligt ända tills dramatenchefen Staffan Valdemar Holm läser upp motiveringen. Inte ens pristagaren vet vem det blir förrän på presskonferensen.

Motiveringen löd: ?Irene Lindh har, trots utflykter till film, tv och andra teatrar, varit Dramaten trogen under fyra decennier. Det märks, för hon är en som verkligen förvaltat och utvecklat skådespelarkonsten på våra scener. Irene Lindh är en ofantligt disciplinerad och exakt skådespelerska, och samtidigt kan hon den konsten att få det tunga och svåra att se lätt ut. Ibland är det som om Irene Lindh blundar med öppna ögon, hämtar upp sin egen erfarenhet inom sig, hela Dramatens tradition från under scengolvet och låter repliken komma ut med en helt egen stämma. Då låter det som porlet från en fjällbäck ? då blir det dans med orden.?