Dottern kränger ner sina små fötter i gummistövlarna och vinkar åt mig glatt. ”Ska du gå?”, frågar jag. ”Ja”, svarar hon helt självklart och fortsätter: ”Till jobbet, hej då”.
Jag säger ”Hej då” alldeles för ofta. Det gör ont i mig ibland. Det är ju fan att man ska behöva jobba.
Som barn ville jag bli polis, trodde jag. Fast egentligen ville jag bli det jag är idag, alltså journalist. Jag trodde nämligen att Tintin var polis och jag ville bli det han var. Tintin vare sig skriver eller rapporterar till andra medier, bara jagar bovar och hittar äventyr.
Jag var runt elva år när jag bestämde mig för att bli polis, eller ja, journalist då. Sedan dess har jag faktiskt jagat en del bovar och hittat en del äventyr och till skillnad från min modiga idol har skrivit om dem i tidningar.
Men det imponerar inte på dottern, så klart. Hon är mer imponerad av kurragömma, låtsas-matlagning och låtsas-kafferep. Precis som det ska vara. Men då och då ska hon till jobbet. Jag tror hon gör det för att hämnas. Det är minsann inte bara jag och min fru som ska få säga hej då och lämna henne. Hon ska lämna oss också. Med all rätt. Om hon också vill bli som Tintin i framtiden är oklart. Det bekymrar mig ibland. Vilka vägar i livet som hon ska ta. Jag vet inte ens om det finns plats för några Tintins i framtiden. Bloggar på nätet finns det säkert, världen verkar ju aldrig få nog av dem.
För min del får hon göra precis det hon vill. En del av mig vill att hon ska bli arbetslös poet på heltid så att hon aldrig kan flytta hemifrån. En annan del av mig vill att hon ska bli en äventyrare som ger sig ut i världen och får känna på hur det är att verkligen känna sig vid liv.
Jag har sagt hej då idag. Jobbar nu. Skriver det du läser. Kommer hem till min bästa stund på dagen. Återseendet. Barn är ibland inte så bra på att säga hej då. De tittar bort och vill inte alltid svara. Men att återses kan de med bravur. Min dotter kan det. Hon rusar fram och kastar sig upp i min famn. ”Pappa hemma”, säger hon och klappar på mitt huvud. ”Jackan av”, fortsätter hon och pekar mot hatthyllan. Sedan ska hon bjuda på kaffe i Pippi-servisen. Hon har kokat det själv, berättar hon. Kaninen ska vara med. Och trollet. Alla ska dricka kaffe. ”Inte brännas, pappa, dricka försiktigt”.
Det är sådana här stunder man kommer till insikt med vad som är viktigt. Att datorn hängde sig, att texten kom sent, att nattchefen var förbannad, att jag jobbade över lunchen, att kollegan blev sur, att jag blev utskälld i sociala medier, att jag glömde bort ett möte … har ingen som helst betydelse. Just. Nu.