Jag har ett par gånger förvirrat mig tillbaka till barndomens lekar i Kattkullebergen. Det har väl med stigande ålder att göra – att man målar upp barndomen i ljusa, glada färger. Men vi hade kul och var lyckliga där. Så ni får ha lite överseende med en skallig mans sentimentalitet.
Jag har förstått att det är många som delar mina minnen. Ett par ”grabbar” i mogen ålder – säkert 20 år äldre – verkar dela mina erfarenheter. Skillnaden är att ”Kattart” var deras lekplats på 30- och 40-talen. Min tid var sent 50-tal och 60-tal när Borgen var i händelsernas centrum.
Under somrarna var det fotboll på ”Grönan” vid Repslagaregatan; tjuv och polis, cowboy och indianer på bergen. Vi var inte mycket för lugna och stillsamma lekar. Det skulle vara fart och fläkt – och högljutt!
Vintrarna var likadana. Vi byggde snögrottor och förde krig med grannkvarterens ungar. Byggandet var ett äventyr i sig. Vid något eller några tillfällen var det på väg att sluta mycket illa när våra skapelser rasade samman. En kamrat begravdes under snömassorna sedan han försökt gräva fram en tunnel och slagit spaden i taket. Det gällde att gräva snabbt och få undan snön så grabben kunde andas igen.
Det var sådana incidenter som vi inte nödvändigtvis berättade om för våra föräldrar när vi blåfrusna och blöta dök upp vid middagsborden.
Vi var rätt påhittiga kan jag tycka i dag. Vi byggde inte bara kojor – vi byggde skidbackar som gav oss hisnande flygturer om man hade mod att ta ordentlig sats. Skidåkning var egentligen inte min grej. Jag föredrog att åka skridskor – spela ishockey och bandy.
Men det hände att även jag satte på mig pjäxor och spände fast skidorna och fick en flygtur. Vi byggde oftast vår backe så vi kunde flyga rakt ut på Smedjegatan. Vi startade uppe vid vattentornet. Det gav oss en bra skjuts med en gång. Sedan drog man på nedför en slänt, upp för en backe och med lite tur kunde man glida ner på Bangatan.
Jag föredrog som sagt skridskor och tog varenda möjlighet att sticka till ”Paltart”. Platsen var läroverksplan – dagens parkering vid Ellen Key.
Det var alltid fullt av ungar som tillbringade dagar och kvällar där. Oftast spelade vi bandy. Det skrapades inte alltid så bra så det var inte så lätt att få med sig en puck i snömodden. Och så lekte vi svarte man – ett slags datten på skridsko, där även flickorna fick vara med... Jag kan inte minnas att flickorna deltog i några bollekar. Däremot minns jag att jag fick ett par riktiga snytingar.
En gång vaknade jag i famnen på en man med ett helt kul med ungar omkring mig som förundrade såg mig vakna, lätt omtumlad. Det sista jag mindes innan jag svimmade var något stort och mörkt framför mig. Han hette Evert Holmberg, flera år äldre än mig, och var JÄTTESTOR. Jag hade ingen hjälm.
Bengt Faleij