På torsdag är det 60 år sen Aina och Erik gifte sig

Ingen av dem tycker att det är något särskilt med det, trots att de är 82 respektive 90 år i år. De har haft ett strävsamt liv som småbrukare och mjölkbönder och aldrig behövt gå på något gym. Kanske är det hemligheten med mentala och kroppsliga mentalitet.Olserum är Eriks föräldragård medan Aina var dotter till skomakaren i Nybygget utanför Hulta by. Deras vägar strålade samman i Storsjö. Där arbetade Erik i trappfabriken och Aina stökade i hushållet hos fabrikören. Sedan dess har de hållit ihop. Kämpat sida vid sida, för kämpatag har det gått åt sedan de tog över gården 1948. Aina har hängt med i de flesta sysslorna, åtskilliga timmar har hon åkt på den bogserade slåttermaskinen och knutit säckar.Mjölkkor kräver att man finns till hands hela tiden. Två gånger om dagen ska de mjölkas och den finaste tiden på året gick åt till att samla vinterfoder åt djuren. Första åren var det 20 tunnland som skulle brukas och efter hand köptes två gränsande torp till.- På den tiden gick riksvägen förbi när nere, berättar Aina. Då såg vi hur hur stockholmarna med A på registreringsskyltarna for förbi medan vi slet med höskörden. Det var ett riktigt slit och arbetet var tvunget att göras på de allra vackraste dagarna. Det var rena slavarbetet. Enda tiden på året som det var någorlunda lugnt var årets två första månader. Då var det bara mjölkningen för min del.Erik däremot spände för Bessie och Tusse, två ardennerhästar och gav sig ut i skogen.- I början var det tvunget att vara två för att klara av fällsågen. Först den manuella sedan den motordrivna tvåmannasågen, berättar Erik. Den motordrivna var en koloss som vägde 36 kilo men som fällde träden mycket smidigare än handsågen. Sedan kom smidigare sågar och traktorer istället för hästarna.År 1951 stod makarna vid ett vägskäl. Ladugården brann ner till grunden, men boningshuset klarade sig med ett nödrop.- Vi var så tokiga att vi byggde upp ladugården igen! säger Erik. Vi fortsatte att slita med korna och grisarna och amkorna och hönsen fram till 1983. Ja, de tolv mjölkkorna försvann redan 1965. - När vi skaffade självgående tröska blev jag "arbetslös", säger Aina som inte räknar med hushållet. Så jag tog arbete som hemsamarit under en tid. Riktigt sant är det nog inte. För huset ska skötas. Det ska städas och lagas mat och veden ska huggas och allt sköter Aina och Erik själva. När djuren var sålda så började de resa runt så mycket bara kunde. Många utlandsresor har det blivit. Men nu nöjer sig Aina med att sköta hushållet, promenera, sticka och baka allt bröd medan Erik jagar, fiskar, hugger ved och tycker att han mest sitter med armarna i kors.Hur högtidsdagen ska firas vet de inte, bara att de ska hålla sig hemma och ladda upp med några kilo kaffe, resten sköter dotter och son och fyra barnbarn.

På torsdag är det 60 år sen Aina och Erik gifte sig

På torsdag är det 60 år sedan de gifte sig. Aina och Erik Sörensson i Olserum, Västra Ed är mycket vitala. Bor kvar i mangårdsbyggnaden och sköter sig helt på egen hand.